Ett underjordisk odjur är i fokus i färöiska Aldudóttirs barnbok om vänskap

De övernaturliga inslagen står i centrum i Silja Aldudóttirs ”Odjur”, men de vardagliga bitarna sticker ut, som det fina kapitlet när Lóa och Asta blir sams igen. Det finns flera scener med lika brännande potential, men tyvärr hastas dessa igenom. Därmed går också möjligheter förlorade för odjurets mest fängslande egenskap – nämligen som metafor och symbol för Astas egna ångesttankar och monster inom sig. Det finns något befriande i att Asta trivs nere i avloppssystemen, och en spänning i att identifiera sig med något ganska obehagligt.

Förutom gatunamnen och namnet på ån är staden väldigt anonym, så det känns synd att inte få veta mer om Färöarna. Resurserna finns där: Astas pappa är politiker och ett levande uppslagsverk. Både skolprojektet om stadens historia och besöket till Stadsmuseet skulle kunna innehålla mer fakta om ögruppen. Dock kan jag förstå valet att inte ha med fler sådana inslag – pappan droppar gärna information, även när Asta inte har tid.

Ibland saknar texten drivet som krävs för att förvalta spänningen. Språket gör att det stundtals bildas en viss distans mellan berättelsen och läsaren. Det är svårt att komma nära Asta och förstå henne i varje beslut. Varför kan hon exempelvis inte berätta om odjuret för sin pappa? I andra delar får läsaren snarare för mycket information, och riskerar att bli skriven på näsan.

En riktigt mysig detalj däremot är Astas hemliga trädkoja i parken. Det hade varit roligt att få läsa mer om Astas hantverks- och byggkunskaper i andra sammanhang. Det kunde också varit fint med något mer kapitel mellan Asta och Lóa däruppe i kojan, för det känns som att storyn tappar bort Lóa litegrann efter att de upptäckt odjuret.

Slutet tillåter öppen tolkning av vad som faktiskt händer med odjuret, och hintar även om en uppföljare med Asta och hennes vänner.