Niclas Sennerteg: Den värsta boken om Trump har ännu inte skrivits
Den politiska biografin har djupa rötter, i Sverige går tankarna till exempelvis Erikskrönikan och Gustav Vasas krönikeskrivare Peder Swart. Men i synnerhet under de åtta decennierna som har gått sedan andra världskriget har biografier över politiska ledare blivit allt vanligare.
Under Trumps första period i Vita huset kom det så många böcker om hans styre – nästan i realtid – att Trump nästan blev en egen litterär genre. Allt kaos och alla politiska läckor medförde att det fanns mycket att skriva om.
Kort sagt är en politisk biografi en skildring av ett liv eller skede utifrån en politisk ledares perspektiv, antingen en historisk eller en nu levande person. Dessa böcker kan innehålla insikter om drivkrafter, svåra beslut och beteenden och vara kryddade med pikanta insiderhistorier. Men det är också en svajig genre med ojämn kvalitet och varierande pålitlighet.
Mina största amerikanska favoriter i denna genre är Ron Chernows ”Grant” (2017), en biografi om den omstridde presidenten Ulysses S Grant, och Doris Kearns Goodwins ”Team of Rivals” (2005) om Abraham Lincoln och några av hans närmaste medarbetare. Dessa väl underbyggda titlar är svåra att överträffa i skicklig berättarkonst och de kastar även nytt ljus över sina huvudpersoner.
Andra guldkorn är Simon Sebag Montefiores monumentala bästsäljare ”Stalin: den röde tsaren och hans hov” (2004) samt Masha Gessens vassa och bitande ”Mannen utan ansikte” (2012) om Vladimir Putin.
Den bästa svenska politiska biografin är i mitt tycke Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” (2010) om Olof Palme, i vilken han på ett fantastiskt fint sätt lyckas skildra en hel tidsanda. En särskild plats i mitt hjärta har även Boråsbördige Zac O'Yeahs ”Mahatma!” (2008) om Mahatma Gandhis liv och gärning.
Märk väl att denna krönika inte ens har berört de memoarböcker som alltfler politiska ledare själva väljer att skriva. Tycker man att det finns ett värde i att läsa om hur någonting inte gick till är det den sortens böcker man ska välja, eftersom de oftast bara är ett slags försvarstal som ska finputsa den aktuelle författarens eftermäle.
Den mest outhärdliga politiska memoarboken finns dock ännu inte. Den kommer att vara som ett enda långt, osammanhängande och rosenrasande twitterinlägg som väntar på att skrivas av Donald Trump när (eller om) han lämnar Vita huset
Poeten Trump
Den roligaste Trumpboken är utan tvekan Rob Sears satiriska ”The Beautiful Poetry of Donald Trump” (2017) som undersöker om det finns en dold dimension av känslig poesi i Trumps infantila retorik.
Sears har satt ihop några av Trumps uttalanden och twitterinlägg till mer än ett dussin dikter. Otroligt nog lockar den inte bara till skratt, utan även till viss eftertanke.
