Den nya succémonologen kom till Kalmar: ”Alldeles lysande”

Ljuset punktmarkerar huvudkaraktären, garderobiären som ser sitt jobb som ett kall, men lyser också på den osynlige statisten, den nitiske autografjägaren, den hostande läkaren i salongen, museivakten som blir förälskad i en tavla och skådespelaren som spelar björn på Skansen. Alla som bär kulturen utan att propsa på uppmärksamhet.

Huvudpersonen, garderobiären, är i Andreas T Olssons monolog både bitsk och allvarsam. Där han står med sina nummerlappar, ”ostskivorna” och ondgör sig över alla bakterier som lätt kan bekämpas med ett ångstrykjärn.

Det är en halsbrytande monolog i högt tempo som friskt skojar om lösa knappar, kvarglömda mobiler, blöta plagg och dåliga foder. En skicklig garderobiär hinner faktiskt sy ett nytt foder under en föreställning med avprovning i pausen!

Andreas T Olsson är ensam på scenen men gjuter liv i raden av överrockar och kappor och skapar dialog genom en hög böcker, en liten läslampa och ett blåsinstrument. Han vill så förtvivlat gärna förmedla stoltheten över detta enkla och osynliga värv.

Föreställningens första delmonolog är på pricken. Ni vet den där hemska känslan av att nu kommer jag att hosta. Och hostskrällen kommer förstås – när det är som tystast.

Andreas T Olsson fångar direkt sin publik med inledningen och behåller greppet genom partier av skratt och poesi. Han är en skicklig skribent som mejslar sitt språk med skarp egg.

Kostymbytena inför öppen ridå går i rasande tempo och hoppen mellan skratt och allvar är ibland hissnande. Han skriver absurt och träffande om vår tids kulturella företeelser. Det är inte bara rösten som bär över rampen. Vi blir också garderobiärens förtrogna på resan genom kulturens värld. I sökandet efter respekt och i vissheten om att alla är viktiga.

Ibland är utspelet litet väl bullrigt men tonas strax ned i en lågmäld och eftertänksam berättelse om upplevelsen av ett konstverk, eller tvivlet på att den som gått scenskolan verkligen vill spela björn på Skansen.

Även scenografin blir en medspelare. Alla dessa kappor och rockar som så tydligt markerar var i kulturkretsen vi hör hemma. Vilken rock gör en kulturman och vad säger en bylsig bubblig jacka om en förstagångsbesökare? Det är till och med okej med lösskägg och lösmustasch.

Humor har en tvilling i allvaret. För mycket skratt stannar på ytan, men Andreas T Olsson balanserar det väl. Hans garderobiär ger oss både skratt och lågmäld förundran.

På Kalmar teater finns denna kväll ingen garderobiär. Kanske anas han ändå i skuggorna som ett minne av mycket skratt och allvar bortom kappor och rockar.