Byteaterns musikal ”Danskjävlar” roar publiken furstligt
Danskjävlar
Var: Byteatern Kalmar länsteater.
Manus: Erik Norberg.
Regi: Alexander Öberg.
Skådespelare: Martin Ellborg, Agnes Forstenberg, Agnes Hargne Wallander, Lina Englund, Mattias Redbo och Niklas Ekholm.
Scenografi och kostym: Elin Hallberg.
Spelas: Torsdag-lördag till och med 9 oktober.
Agnes Forstenberg, Agnes Hargne Wallander och Martin Ellborg ur Byteatern Kalmar länsteaters fasta ensemble spelar, tillsammans med Niclas Ekholm, Mattias Redbo och Lina Englund, inlånade från annat håll, fullkomligt skjortan av varandra. Det är svårt att säga vilket porträtt som charmar mest av det 15-tal roller som ensemblen ikläder sig i ett halsbrytande tempo. Inte minst Lina Englund visar stor komisk talang.
Dramatikern Erik Norberg och regissören Alexander Öberg utvinner maximala dramatiska möjligheter ur storyn och scenbilden är ett fyrverkeri av tidsmarkörer med träffsäkra och omsorgsfulla 70-talskostymer, signerade Elin Hallberg. Kontrasten mellan de lite stela, bigotta smålänningarna och de flummiga idealistiska danskarna är virtuost skildrad, och de många lokala referenserna blir förstås populära hos publiken.
Norberg/Öberg skriver musiken direkt för den ensemble de arbetar med och sång- och instrumentfärdigheterna ensemblen har. På Byteatern framförs all musik av skådespelarna på scenen; inga andra musiker finns med i föreställningen. På premiären följer jag med spänning hur Agnes Forstenberg i rollen som dottern fångar upp publiken med en sång à capella redan i foajén. Ingen kompromiss med äktheten; Forstenberg imponerar genom hela föreställningen med kraft och mångsidighet. Även övriga skådespelare laddar sångerna med en gestaltning som jag sällan sett hos traditionella musikalartister, och det trots att de oavbrutet agerar, ackompanjerar varandra på elbas, gitarr, orgel eller trummor, körar, och hela tiden rör sig med instrumenten hängande på kroppen.
Men trots all denna dramatiska kompetens och en föreställning som sprakar av berättarglädje (med dock en något svagare andra akt) är det en aning svårt att identifiera vad som Norberg och Öberg egentligen vill berätta.
Det går att dra paralleller mellan smålänningarnas rädsla och misstänksamhet till dagens framväxande främlingsfientlighet i Sverige, och en scen som bränner till på allvar är Mattias Redbos gestaltning av en svensk misshandlande man som i ett sångnummer avvisar dotterns och hennes gravida mammas bön att få komma tillbaka hem, och kallar kvinnorna för horor.
Samtidigt tycks referenserna till dagens verklighet lite formella, mer som ett sätt att ta tillvara en möjlighet till igenkänning, än sprungna ur ett konstnärligt behov, och berättelsen på scenen tycks på sätt och vis handla om vare sig det ena eller det andra.
Efter föreställningen har jag upplevelsen av att mest ha blivit underhållen en stund, om än furstligt. Personligen skulle jag önska att dessa begåvade upphovspersoner gav sig själva en mer angelägen uppgift.
