Ajvide Lindqvist skriver mysig sommarskräck
Sommaren 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist.
Förlag: Ordfront.
När John Ajvide Lindqvist återvänder till den klassiska skräckromanen efter de senaste utflykterna i roman- och deckarland, är det inte existentiellt och egensinnigt som i trilogin ”Platserna” (där den andra delen gav honom en välförtjänt Augustprisnominering 2015) eller förra årets kortroman ”Verkligheten”. Inte riktigt lika omskakande heller. ”Sommaren 1985” ligger i stället nära hans suggestiva (och roliga) skärgårdsskräckis ”Människohamn” från 2008. Inte bara på grund av miljöerna, utan också för att sorg och separation är två stora drivkrafter för personerna i den här romanen också.
Som titeln antyder befinner vi oss under mitten av 1980-talet. Tidsmarkörerna duggar tätt – det hade nästan varit bra med en kompletterande spellista för oss som inte var med när det begav sig, även om ”Stranger things” gett även en yngre generation en tydlig bild av många 80-talsfenomen.
Några killar ur ett typiskt sommarkompisgäng, sådana som återser varandra bara på sommarloven, åker ut till den märkliga ön Svärtan och hittar där en fastbunden, skadad sjöjungfru. De är i den åldern, runt 13-14, när saker ändras. Roller skrivs om, nya spänningar uppstår: det är en tacksam tid att skriva om. Och mitt i den hormonella omställningen dyker den mytologiska varelsen upp.
De bestämmer sig för att förvara henne i en gammal sjöbod, men hennes närvaro visar sig påverka mer än bara på grund av den oerhörda faktum att något så märkligt faktiskt existerar.
Romanens första halva går i lika maklig takt som ett nyligen inlett sommarlov. Tempot kommer i gång först senare, och då visar sig också djupet i berättelsen.
Den stora behållningen i Ajvide Lindqvists författarskap har alltid varit personporträtten och skildringen av mänskliga relationer, vår längtan efter gemenskap och identitet. Och det finns nog ingen annan tid i en människas liv när den längtan är så tydlig, som under de första tonåren. Som det här gänget. Just det briljerar han dock inte med i ”Sommaren 1985”. Några av kompisarna förblir ganska platta, nästan stereotypa. Eller så är det bara jag som har höjt ribban ordentligt för skildringen av kompisgäng i tidiga tonåren efter Mikael Yvesands fantastiska ”Häng city”.
Berättarrösten Johannes återger händelserna från någon punkt senare i livet, som vuxen, men med inramningen angränsar ”Sommaren 1985” ändå till ungdomsroman. Det ger också en känsla av modern vandringssägen, nästan som en lång creepy pasta. Och som mysig sommarskräckroman räcker det fint.
