Frontens vän

Paradoxalt kan tyckas. Ultranationalistiska partier har svårt att skapa gränsöverskridande samarbeten. Det ligger liksom i sakens natur.

Medan dotter Le Pen visade upp ett Front National som enligt Jimmie Åkesson ”gjort en sund resa” var pappa Jean Marie Le Pen som är partiets hedersordförande i sydfranska Nimes för att delta i kampanjen i ett lokalt val. Den regionala tidningen Midi-Libre rapporterar att temat för framträdandet i den historiska romerska arenastaden var att angripa ”den muselmanska lobby” vars påtryckningar påstås ligga bakom efterfrågan på griskött från franska bönder rasat. En jordbrukskris – i spåren av ett jordbrukspolitiskt misslyckande – förklaras alltså med att islams värderingar kolliderar med den franska kulturens kärna, jorden och köket.

Förklaringar om lobbyinflytande brukar användas när svaga grupper ska anklagas för att inneha oproportionell makt. Eftersom de saknar formellt inflytande beskylls de för att dra i trådarna och styra i det dunkla. Förr var det judarna och frimurarna som pekades ut av extremister på såväl vänster som den nationalistiska sidan, nu är det muslimerna som enligt ultranationalisterna i själva verket styr i demokratins kulisser.

Att Le Pen framträdde i Nimes var ingen slump. Departementet Gard, detta provencalska syskon, var i förra årets presidentval frontens starkaste fäste i hexagonen, som landet ofta kallas. Märkligt kan tyckas, här finns en protestantisk reformert minoritet som röstar historiskt lutar mer åt vänster än deras lutherska kusiner i Alsace. Men kring Gards vinodlingar och lavendelblå fält bor också många svartfötter – fransmän som tvingades fly från Algeriet efter landets självständighet och som blev starka fiender till president Charles de Gaulle. Men Gard har också likheter med områden där SD växer i Sverige, kommuner som Alés har efter gruvnedläggningar haft svårt att klara strukturomvandlingen. Frontens nationella diskurs rör vanligen fransmän contra utlänningar. I ett Frankrike där konflikterna centrumperiferi och stad-land är starka exploaterar partiet i departement som Gard i stället motsättningar mellan ”de lokala” och ”de andra.” Mellan inflyttade Parisare och landsbygdsbor.

Betoningar och accentförskjutningar skiljer dotterns nationella front från faderns. När miljontals fransmän från breda kretsar protesterade emot enkönade äktenskap låg frontens ordförande, till skillnad mot den bild som gavs i svensk media av demonstrationerna som ett extremhögerns dödsryckning tämligen lågt. Kraften vänds i stället mot ett islam som förklaras oförenligt med republikens värderingar, som broderskap.

Avståndet är långt mellan franska nationella fronten och ultranationalisterna i Ungern eller nazisterna i Grekland. Sverigedemokraterna tonar också ner mötet och talar mindre om de kontakter som tidigare funnits innan de båda partierna bytte outfit.

Partigrupperna handlar om tillhörighet och identitet,

Moderaterna och Kristdemokraterna deltar exempelvis i den partigrupp EPP som domineras av de tyska kristdemokraterna CDU.

SD:s samtal vittnar om att partiet har en annan historia och inriktning än Dansk Folkeparti med dess ursprung i missnöjesmyllan och Sannfinländarna som hittills förnekat släktskap med den franska fronten.

Inte bara var man kommer i från utan också vilka vänner man har definierar vem man verkligen är.

Martin Tunström