Ulf Karlsson har inte lämnat polisen helt: ”Behövde aldrig vara nyfiken”

Lagom till sommaren 2018 gick han i pension, två år i förtid och helt enligt sin egen plan.

– Det var planerat så att det skulle bli som en förlängd semester och det blev nog som jag hade tänkt mig. Jag fick aldrig någon separationsångest vad jag minns, jag kände att det är okej, säger Ulf Karlsson.

I en intervju med Barometern-OT inför pensionen sa han att han hoppades kunna åka till Australien eller Nya Zeeland när han blev pensionär. Så har det inte blivit, men skidåkning i Alperna och ett antal veckors segling varje sommar har han och frun Birgitta hunnit med. Och så jobbar han för polisen igen, åtminstone då och då.

– Nåt år efter att jag hade slutat hörde de av sig och frågade om jag kunde jobba lite hemifrån och med möjlighet att säga ja eller nej varje gång. Så det har jag faktiskt gjort, men det var inte saknad för det är inte det att jag går tillbaks och sitter och fikar.

Det handlar om att hantera ärenden med dödsfall där det inte finns misstanke om brott. Då tar Ulf Karlsson kontakt med de anhöriga, ordnar med rättsmedicinsk obduktion och sådant. Det blir ungefär 25-35 timmar i månaden.

Det låter som en del av polisyrket som en del skulle räkna som det jobbigaste?

– Det säger nästan alla men jag har funderat på varför jag inte tycker det och det är nog för att jag tänker så här: att jag försöker göra det bättre. Då tänker jag att det är något bra jag gör, på något lustigt vis blir det okej. Det är ju människor som är jätteledsna och jag kan vara ledsen ihop med dem.

Jobbet innebär att han fortfarande kan komma in i polishuset och hälsa på kollegorna då och då, men han gör inte det så ofta. Och när det gäller uppmärksamheten i medierna så minskade den redan flera år innan han gick i pension. Då slutade han som informationschef, efter en kurs i Stockholm.

– De pratade om alla verktyg man skulle använda och kände att det här var inte för mig längre. Jag har alltid utgått från mig själv. Så då åkte jag hem och sa upp mig från den tjänsten, säger Ulf Karlsson.

Då släppte också lite av den ständiga tillgänglighet som han haft tidigare. Han beskriver hur han och frun var på resa med vänner när han var informationschef och han ständigt gick tre steg bakom och pratade i telefon. Han beskriver hur han blev uppringd på midsommarnatten 2009 och fick rycka in och jobba efter knivdådet i Köpingsvik. Men uppmärksamheten i sig har inte stört honom.

– Det var ju inte tråkigt. Alla är ju nyfikna, men jag behövde aldrig vara nyfiken. Jag är sådan som person att jag behöver inte säga att det behöver vara precis mellan vissa klockslag. Sen blev det ju tokigt, det blev för mycket. Jag tror inte att Birgitta och mina barn tyckte att det var så kul alla gånger. De var ju i och för sig stora då, och det har inte varit några konflikter men så här i efterhand kan jag inse att det blev lite tunnelseende.

Att han fick så mycket uppmärksamhet i rollen som informationschef kan ha varit anledningen till att han också figurerat i en förundersökning efter sin pension. Ulf Karlsson berättar att en kvinna som varit ute nära Norrlidenbastun och sett några som grävde ned något i skogen. Eftersom hon visste att Ulf Karlsson jobbat som polis och att han bor i Norrliden gick hon hem till honom.

– Jag tänkte att har hon gjort sig besväret att ta sig ända hit så går jag med. Hon sa ”jag la några kottar där” och så grävde vi lite. Det var så lustigt för jag har ju jobbat på narkotikaroteln och då var det sådana här redlinespåsar med pulver, men det här var vakuumförpackat och inte ens vitt så jag måste säga ärligt talat att jag visste inte riktigt vad det var, jag hade aldrig sett.

Det visade sig vara flera förpackningar med totalt 4,2 kilo amfetamin som Ulf Karlsson hade hittat tillsammans med den främmande kvinnan. Han tog med sig fyndet hem, låste in det och tog med det till polisstationen morgonen efter.

– Det var ju egentligen inte kopplat till mig på något sätt. Det var ju hon, kvinnan. Det var väl bra, men det är inte så att jag smyger omkring och försöker hitta saker utan det var verkligen slumpen. När de undersökte låg det tydligen nån gömma en bit därifrån med ett vapen. Sen la man ju poliser där nere och sen kom det två herrar så det blev rätt så bra. Sen kanske efterbörden inte blev så bra för det kanske är det som ställer till det nu, men man kan ju inte heller säga ”varsågod, bara ni inte slåss”.

Men normalt sett är vardagen numera betydligt mindre dramatisk. Förutom lite jobb blir det golf, bastubad och hundpromenader. Engagemanget för Kalmar AIK finns också, om än inte så aktivt.

– Jag har alltid varit blå och hjälper till där jag kan, jag har sagt att jag står till förfogande.

Tillsammans med hustrun Birgitta blir det också segling på somrarna och de reser tillsammans då och då. Men frågan är om det blir Australien eller Nya Zeeland.

– Det är tveksamt. Egentligen beror det nog mycket på hunden, vi skaffade Uno när jag gick i pension. Men jag känner inte samma längtan heller.