TV4-reportern om hatstormen: ”Begränsar ens liv”

Emil Hellerud hamnade, tillsammans med kollegan Daniel Andersson, minst sagt i händelsernas centrum tidigare i år efter deras reportage ”Undercover i trollfabriken”.

Kalla Fakta-granskningen av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning blev en het potatis både i riksdagen, på nyhetsredaktioner runt om i landet, och på sociala medier.

Något den 33-åriga journalisten inte var helt redo på.

– Jag trodde aldrig att det skulle få så stort genomslag som det fick. Jag var beredd på att det skulle komma mycket skit också, men kanske inte i den omfattningen, säger Emil Hellerud.

Du har tidigare berättat om hur du fått motstå mycket hat och hot, på vilket sätt?

– Framför allt har det varit mycket hat. Men det har kommit hot också, till redaktionen till exempel, vilket har polisanmälts. Jag tror att de flesta som hotar bara gör det för att skrämmas. Men man vet ju aldrig. Så på grund av det har det vidtagits ett antal säkerhetsåtgärder kring mig och min kollega.

Reportaget fick en stark motreaktion, både från individuella konton, från alternativa medier, och från Sverigedemokraterna själva. Hellerud säger att det har lugnat ner sig nu, men att han fortsatt får mycket hat så fort han skriver någonting på X (tidigare Twitter).

– Men det är inte på den nivån som det var i början. Det som framförallt hände då var att alternativmedierna var väldigt på och spred många felaktiga påståenden om vad jag sagt eller vad vi påstått. När det där pågick var det ju frustrerande för att det spelade ingen roll vad man sa eller skrev. Det drogs alltid ur sitt sammanhang och tolkades på ett felaktigt sätt, säger han, och fortsätter:

– Vi försökte ändå se till att det fanns korrekt information tillgänglig för de som sökte den. Om det sen finns aktörer som vill förvränga den så får de göra det. Vi har yttrandefrihet. Men informationen som är korrekt ska ändå finnas där.

Han medger dock att hatstormen som kom till följd av reportaget var jobbig på ett personligt plan.

– Framför allt för att det begränsar ens liv. Jag tycker personligen inte att det är så farligt att få hat, jag ska ju tåla ganska mycket som granskande journalist. Det hör till. Men när det finns den hotbilden finns det vissa saker som du inte kan göra.

Som vadå?

– Som att åka kollektivt eller gå ut med några kompisar och ta en öl på krogen. Det var den säkerhetsbedömningen som gjordes fram till en bit in i sommaren i alla fall. Eftersom risken fanns att man skulle bli igenkänd och någon blir arg. Jag är fortfarande lite vaksam såklart, men jag känner mig inte otrygg idag.

Hur ser du på avslöjandet nu när det har gått ett drygt halvår?

– Jag tror det var väldigt viktigt att vi gjorde det. Det skapar definitivt en ökad förståelse för hur de här mekanismerna fungerar på nätet och i opinionsbildningen. Det känns viktigt att det här fortsätter uppmärksammas för att få fler människor att reflektera över hur vi påverkas av information på olika sätt.

I en värld där AI blir allt mer avancerad och många får sina nyheter från sociala medier och andra sorters kanaler utanför det medieetiska systemet, har det blivit allt svårare att differentiera mellan vad som är sant eller falskt på nätet.

Hur gör man då för att veta vad som är sant? Enligt Hellerud är det en tudelad fråga.

– Å ena sidan är det väldigt svårt att lita på något alls, men å andra sidan är det just det som de som sprider desinformation och ljuger i debatten har som metod. De vill försöka få det till en sanning att alla ljuger, för då spelar det ingen roll att de gör det. Då kan människor plötsligt välja vad de vill tro på, och det är en väldigt farlig utveckling.

Han menar att det har blivit allt vanligare att personer har sin egen sanning, baserad på vad de upplever som sant snarare än objektiv fakta.

– Det öppnar upp för personer att spela på våra känslor och framställa ett falskt narrativ som fakta. Våra hjärnor är väldigt sårbara för upprepning. Om ett budskap upprepas väldigt många gånger börjar vi till slut tro att, åtminstone delar av det, är sant eftersom vi känner igen det. Det påverkas vi alla av, säger han och fortsätter:

– Det som flera av dessa ”ledare som ljuger väldigt mycket” har lyckats med, är att övertyga folk att det inte handlar om huruvida ett uttalande är sant eller falskt. Det handlar om huruvida det fångar en uppfattning som beskriver vad många människor känner.

Tycker du att det här bara är ett problem på högerkanten?

– Nej det tycker jag inte. Jag skulle säga att det är mer påtagligt där med exempelvis Donald Trump och vissa populister, men den här förvridningen av verklighetsbilden pågår i flera politiska läger, även på vänsterkanten, och det är inte bra någonstans. Det är samma problem överallt och det är många politiker som slirar på sanningen.

Vad talar för att denna förvridning inte bara kommer fortsätta spinna vidare?

– Jag vet inte. Jag tycker själv att det har blivit värre, och jag ser egentligen ingenting som talar för att det skulle vända. Men jag hoppas att förståelsen för mekanismerna bakom ökar, och att man kan prata om de här sakerna utan att döma folk åt det ena eller det andra hållet. Jag tror inte på att exkludera människor. Om alla skulle lyssna mer tror jag att vi skulle kunna ha bättre samtal.

Var tror du vi hamnar till slut om denna trend fortsätter?

– Den ultimata dystopin är ju att vi lever i ännu större filterbubblor än vad vi gör idag. Där vi har en AI som tar objektiv information och arbetar om den för att hela tiden bekräfta ens egen verklighetsbild. Då blir det om möjligt ännu svårare för oss att prata med varandra eftersom vi saknar den här gemensamma verklighetsbilden.

– Men jag är ändå optimist. Jag tror att alla människor, i grunden, vill gott från deras perspektiv, och att det kan komma positiva saker från allting.