Stadsmissionens larm – allt fler tvingas till hemlöshet i Kalmar

Varje år släpper Sveriges stadsmissioner en fattigdomsrapport som kartlägger den ekonomiska utsattheten och de sociala konsekvenserna för utsatta grupper i landet. Rapporten bygger på både statistik och vittnesmål från människor i fattigdom och ger en inblick i hur vardagen ser ut för de som lever under marginalerna.

Årets rapport visar att fattigdomen fortsätter öka. Kalmar län är inget undantag, med en växande utsatthet där fler hushåll har svårt att täcka basala behov. Samtidigt vittnar Kalmar stadsmission om en högre efterfrågan på stöd.

– En tydlig inriktning i årets fattigdomsrapport är att myndigheter är för krångliga att ha att göra med. Vi har flera stycken som vi möter varje dag som på grund av krångel hamnat i hemlöshet, säger Jens Bergzén på Stadsmissionen i Kalmar.

Katarina Borgemo, områdeschef i Kalmar, beskriver den frustration hon känner över att fler skulle kunna ha en stabilare livssituation – men hindras av komplexa regelverk.

– Det jag tycker är jobbigt är att vi inte är unika i vårt land. Man pratar om att det är runt 400 000 som egentligen skulle kunna ha en annan livssituation än vad de har, säger hon.

En återkommande problematik är att socialtjänsten och andra myndigheters stöd ofta är beroende av att den sökande redan har ett skyddsnät eller ekonomisk stabilitet – en förutsättning som ofta saknas för de mest utsatta. Katarina berättar om ett fall där en person blev sjukskriven, men fick vänta i sju månader på ersättning från Försäkringskassan.

– Ska man klara sig då, då gäller det att man har ett privat skyddsnät med anhöriga eller närstående som på något sätt kan se till att man får det man behöver. Har man inte det, kan det gå himla fort, säger Katarina.

Att få akut hjälp med boende är heller ingen garanti i Kalmar. Socialtjänstens stöd baseras på personliga bedömningar, vilket Katarina menar kan leda till en otrygghet och en upplevelse av rättsosäkerhet bland de sökande.

Socialtjänsten lägger mer tid på att kontrollera uppgifter och mindre tid på själva personmötet. Där uppstår en rättsosäkerhet, menar hon.

– Det blir väldigt godtyckligt med den handläggare man möter som ska ta ett beslut, förklarar Katarina.

Ofta landar det i ett moment 22. Man behöver inkomst för att skaffa ett boende. Samtidigt behöver man ett tryggt boende med tillgång till god natts sömn för att kunna klara av ett arbete.

– I dag skjuter man fram det personliga ansvaret. Det är individens ansvar att lösa sina problem. Man tittar inte på vilka förutsättningar man har eller vad som hänt. Den individualiseringen gör att man ställer högre krav för att få ekonomiskt bistånd. Socialtjänsten skulle behöva lägga mer tid på att sätta sig in i personers situation för att kunna göra en bedömning. Annars finns risken att personen inte får den hjälp den har rätt till.

”Bostad först” är en modell som används i flera kommuner i landet. Inte i Kalmar fullt ut, även om man arbetar ”efter principerna”. Modellen bygger på principen att ett stabilt och permanent boende är en grundläggande mänsklig rättighet och en nödvändig förutsättning för att skapa trygghet och för att göra positiva livsförändringar. I modellen får individen en bostad utan krav på att först uppnå stabilitet i andra delar av livet, som till exempel arbetsliv eller beroendebehandling.

Något härbärge, eller tillfällig övernattningslokal för bostadslösa, finns heller inte att tillgå i kommunen. Det är ingen långsiktig lösning, men det skulle kunna hjälpa till att skapa trygghet för någon i en väldigt utsatt situation, menar Katarina.

Enligt Katarina märks effekterna av ekonomisk utsatthet även i Stadsmissionens statistik, där allt fler familjer ansöker om fonder och söker hjälp för att klara julmånaden. Hon beskriver hur matpriser och ökade levnadskostnader har pressat många till den punkt där de inte längre har marginaler.

Hur många är det som lever i hemlöshet i Kalmar i dag?

– Enligt statistiken som kommunen har på sin hemsida – då är det åtta i akut hemlöshet. Men jag tror att det är närmare 60. Det är ett stort mörkertal.

– Vi möter barn som aldrig kan spela fotboll eller göra någon aktivitet på fritiden eftersom familjen inte har pengar till det. Barnbidraget går till att betala hyror och elräkningar, säger Katarina.