Matilda Johansson: ”Så lär du dig leva med Kalmars, probably, fulaste hus”
Det ser ut som en runkig miniatyrvariant av Ikea Kungens kurva. Om det går att utsätta en stad för ett övergrepp så är det här definitionen. I en stadskärna där det kan bli ramaskri om någon använder fel takpannor så är det helt otroligt att det där ufot har fått landa mitt framför vår anrika brandstation.
Det retar mig att det står Aifur i ett fönster också, namnet på E-Types vikingakrog i Gamla stan i Stockholm. Folk pratar om att det är bra party på Berns och Spy bar, men då har de aldrig varit på Aifur. Det hade liksom varit en förmildrande omständighet om det hade existerat ett medeltidsrejv i den futuristiska helvetescylindern.
Men faktum är att jag inte vill känna så här, jag vill inte vara en bakåtsträvare. Därför har jag det senaste året försökt komma runt detta dilemma på olika sätt.
Då jag misstänker att jag inte är ensam om att bära på liknande känslor tar jag här tillfället i akt att dela med mig av mina erfarenheter. Nedan följer således ett försök till självhjälpsguide: Så lär du dig att leva med Kalmars, probably, fulaste hus.
Metod 1.
Mitt första försök var att få en annan infallsvinkel. Så när min coolaste 08-vän var nere förra sommaren satte jag oss på paddleboards vid solnedgång. Hon skulle få bästa möjliga chans till ett bra första intryck; se schabraket från seaside med rosa himmel reflekterad i fönsterna.
Vi paddlade Systraströmmen fram, förbi Stagnelius, och så var det dags. Jag försökte låta så casual som möjligt när jag skulle pop the question: ”Vad tycker du om den där byggnaden då?”.
– Den där, sa hon och pekade med åran. Det känns Reykjavik, lite som kulturhuset Harpa. Gammalt möter nytt.
Reykjavik, gammalt möter nytt. Jag gillar det! Malin pluggade i Reykjavik och jag älskade att hälsa på där. Helt loco ställe. Det sjukaste är att det finns ett penismuseum, med allt från två meter långa valpenisar till, faktiskt, ett mänskligt ex. Alla väl indränkta i formalin. Vår arts variant sägs vara skänkt av en legendarisk naturguide som var vida känd för sin gigantiska genitalie. Problemet var bara att den krympte efter hans död och då ville familjen ha tillbaka den, men se det gick inte. Museet hade skrivit ett bindande kontrakt med mannen. Så där ligger den än i dag till allmän beskådan. Jävla otur. Side story, förlåt.
Metod 2.
Jag ringde upp psykologen, tillika lektorn vid Lunds universitet, Per Johnsson, som är expert på ämnet nostalgi. Han fick se en bild på byggnaden och började med att bekräfta mina känslor:
– Det är så pittoreskt i Kalmar och det här blir en sådan fruktansvärd kontrast. Det är lätt att förstå längtan till det som en gång var. Men det tar ofta fem–sju år, sedan har den känslan lugnat ner sig. Om man skulle få för sig att riva det där om 20 år kan jag nästan lova att det kommer vara protester då också.
Tiden läker alla sår, men finns det någon quickfix som jag kan ta till nu?
– Vi måste komma ihåg att den här negativa känslan också gör att människor möts. Du och jag tycker att det är det fulaste huset i Kalmar, så finner man någon sorts gemenskap i det. Man får något att kommunicera kring och det är välgörande.
Metod 3.
Mitt tredje försök är bara ett desperat förslag: Kan vi inte bara crowdfunda bort skiten till Fågeln? (Guldfågeln arena) Där skulle den varken besudla sinnen eller stadsbilden.
Jag är inte över huset än men jag kämpar på. Som jag nämnde i början går jag helst inte förbi cylindern i fråga. Men när jag tog andra hållet runt Kvarnholmen häromdagen fick jag syn på något oroväckande. Det håller på att växa fram något hiskeligt kopparkör i den gamla målarbutiken. Vad är det frågan om? Har vi inget skönhetsråd i den här staden eller? E-Type kanske kan konsulta när han är pappaledig, han har ju erfarenhet från Estocolmos dito.
Nej, är det så här vi ska ha det? Om vi nu ska vara Reykjavik, gammalt möter nytt, då tycker jag i så fall att vi får gå all in – ta hit penisutställningen också! Slottets dragplåster nästa sommar?
