Héctor Barajas: Héctor Barajas: ”Stalin tvekade inte att svälta ihjäl miljoner – Putin bör inte få upprepa det i Ukraina”

Jag har precis vandrat längs med muren som omgärdar katedralen och klostret intill, och jag har berörts starkt av att se på tusentals bilder på soldater, som redan mördats i försvaret mot den ryska aggressionen sedan 2014. Jag har också varit i katedralen och riktat mina böner till 200-talets helgon Barbara. Hon är en av ”De fjorton nödhjälparna” inom kristendomen och jag har bett att hon ska stoppa olyckan som är på väg att ske. Olyckan som mina ukrainska kollegor och vänner fruktar mest: en fullskalig och obarmhärtig rysk invasion.

Fast just då jag ber till Barbara om hjälp, i början av december 2021, är det oklart om hon ens har existerat, de lärda tvistar nämligen om det – och det är lika oklart om den ryska invasionen blir av – de lärda tvistar också om det. Både i och utanför katedralkomplexet är det dock svårt att tvivla på religionens kraft och Putins makt. Guldkupolerna vittnar om det första, fotografierna på muren vittnar om det andra.

Jag väljer att också ta en bild på de fem för mig helt okända byggnadsarbetarna som lugnt, metodiskt och utan säkerhetssystem fortsätter bygga upp järnställningen. Scenen som utspelas framför mig påminner lite om hur det har varit att bygga upp deras hemland efter att ha blivit utsatta för förtryck och underkastelse under Sovjetunionens tid. Det har varit riskfyllt och det har krävt enormt tålamod av Ukrainas folk. På en annan kulle, inte alls långt från torget där vi står, finns ytterligare ett monument till minnet av en av de mest fruktansvärda händelserna i Ukrainas historia. Landet som har en av planetens bördigaste jordar drabbades 1932-33 av en svältkatastrof, som ska ha kostat över två miljoner människoliv.

Varje man på byggnadsställningen representerar en av de fem generationerna som fötts sedan “Holodomor” ägde rum. På Wikipedia kan man läsa sig till att termen är uppbyggd av de två ukrainska orden holod (hunger/svält) och mor (farsot/pest). Hungersnöden som drabbade landet för 90 år sedan var resultatet av dels politiska beslut som syftade till att inskränka invånarnas självbestämmande, dels konfiskeringen av enorma mängder av spannmål och mat, som de sovjetiska myndigheterna genomförde för att krossa bönderna som motsatte sig kollektivisering. “Kulaker” kallades de pejorativt. Men att svälta ihjäl motståndarna var inte tillräckligt för Stalin. Miljoner “kulakfamiljer” blev också straffade genom deportering till Gulaglägren i Centralasien och Sibirien.

Att prata om svältkatastrofen var dock länge censurerat i Sovjetunionen. Det var först under sena 1980-talet som sanningen om tragedin kunde bryta igenom den påtvingade tystnaden. Sedan 2009 vallfärdar Kievs invånare var fjärde lördagen till minnesmärket och tänder ljus för att minnas och hedra svältoffren. Holodomor-monumentet påminner inte bara om vilka plågor ukrainarna tvingats genomlida. Det reser sig som ett stort levande ljus för att upplysa oss alla om vilken enorm ondska det finns i världen och vad som kan hända om vi låter den få fritt spelrum. USA, Australien, Kanada, Polen och de tre baltiska länderna är några av nationerna som hittills erkänt Holodomor-svälten som ett folkmord. Sverige har inte gjort det. I slutet av mars kommer frågan sannolikt att debatteras i riksdagen.

Putin och den ryska armén har inte bara attackerat ett europeiskt land. Konsekvenserna kan bli enorma om de tillåts få kontroll över de oerhört bördiga svartjordarna som en gång i tiden kallades för Europas kornbod. Risken är stor att det kommer att kännas i väldigt många magar – även här i Sverige. Låt oss därför hoppas att det som hände 1932 inte upprepas igen. Och att ukrainarna snart får återgå till arbetet med att bygga upp sitt land – lugnt, metodiskt och helst med förbättrade säkerhetssystem.