Utifrån sett hade Theodor Engström en normal uppväxt med en närvarande familj och engagerade föräldrar. De bodde först i Figeholm tills pojken var ungefär tre, fyra år gammal. Sedan flyttade familjen till Målilla på grund av arbete. Theodor Engström hade sedan hela sin skolgång upp till gymnasiet i Hultsfreds kommun.

– Jag har varit sjuk väldigt länge. Återigen, det var uppenbart att jag hade problem redan i skolan och ingen gjorde någonting, säger Theodor Engström i ett av förhören som polisen höll med honom efter att han knivmördat psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren i somras under Almedalsveckan i Visby.

33-åringen har i förhören fått möjlighet att berätta om sin uppväxt och sin skoltid. Bilden som växer fram är den av ett barn som blev mycket hårt utsatt på grund av att han var annorlunda.

– Jag är en spökpojke som har välsignats till en sagopojke, säger han till poliserna och det är något som han återkommer till under förhören, den starka känslan han bär sedan barnsben av att inte ha släppts in i det sociala spelet och tvingats till en isolering som förvärrade hans hälsotillstånd.

Theodor Engström beskriver hur han redan i lekis blev ”avselekterad” trots att han var väldigt snäll:

– Alltså redan i lekis så identifierade de andra barnen att jag var annorlunda.

Han ska då ha blivit isolerad och personalen som kunde ha gett honom en hjälpande hand ska ha sett det men, enligt honom, gjorde de vuxna inte något för att bryta hans sociala utfrysning.

– Det blir bara en upprepning varje år som går därefter – det är ungefär som att du blir märkt då och sedan... Och du... du hamnar efter, du kommer inte med, du släpps inte in i det sociala spelet som pågår.

Erfarenheten av att bli bortvald gjorde, enligt Theodor Engström, att han hela tiden hamnade steget efter de andra barnen, även om han var intelligent nog för att klara sig i skolan.

– Och jag har då refererat till detta som "garden of monsters"… Det sätter väldigt bra ord på vad jag då faktiskt upplevde.

Theodor Engström ska ha blivit utsatt för mobbning i grundskolan, bland annat på grund av att han hade långt hår. Han hade någon lekkamrat här och där i låg- och mellanstadiet men dessa kamrater övergav honom till slut. Och han blev gång på gång socialt isolerad.

– Det är en fullständig mardröm.

Någon riktig vän fick han aldrig i grundskolan.

– Nej. Det, det var aldrig på den nivån att det blev någon... djupare... man kan känna så här riktigt djup vänskap, nej.

När Theodor Engström var tio år gammal vände mamman sig till hans lärare. Hon berättar i polisförhör att hon då förstod att sonen var lite annorlunda, men hon ska inte ha fått något gehör. Pojken ska ha gått under radarn på grund av hans goda studieresultat.

Redan i högstadieåldern ska Theodor Engström ha börjat få aggressionsfantasier. Hans livssituation blev något bättre under gymnasietiden. Han gick naturvetenskapsprogrammet och fick bra betyg.

Men sedan, efter ett sabbatsår, blev det dags att möta universitetsvärlden och Theodor Engström kände att han på nytt kastades i en miljö som ännu mer liknade ett ”garden of monsters”:

– Man kan vandra runt och ibland få ett leende ”Polite nothing nothing” men bortom detta finns ett ”vad har du här och göra?”. De ser på en som förlorare.

Han testade först studentlivet i Uppsala men lämnade snart studierna. Efter en tid i Kalmar kommun flyttade han till Linköping för att läsa fristående kurser på universitetet där, men det slutar också med ett misslyckande.

– Jag klarade inte av det. Jag var inte vuxen.

2012 gav han upp sina universitetsstudier och flyttade till familjen som hade bosatt sig i Kalmar kommun. I ryggsäcken hade han utöver misslyckandet med studierna även en diagnos. För det var först i Linköping som Theodor Engström fick veta varför han är annorlunda. En psykiatrisk utredning visade nämligen att han har Aspergers syndrom.

Theodor Engström ska då ha mått väldigt dåligt och gråtit, vilket var något alldeles särskilt eftersom han alltid ska ha haft svårt att visa känslor. Återkomsten till föräldrahemmet i Kalmar kommun blev inte okomplicerat. Han blev innesittande och isolerad. Han var omgiven av flera andra vuxna men kände sig alltmer övergiven och han började få konkreta aggressionstankar och våldsfantasier mot samhället.

– Så från 2012 så har det alltid funnits i mitt huvud att: det här kan mycket möjligt sluta i någon form av...

Efter en kort paus avslutar Theodor Engström meningen:

– Återigen 2012 så hade det varit i form av någon skolattack.

På polisens fråga om han vill hämnas sin skolgång så svarar han direkt ”Ja”. Theodor Engström säger att han vill skrika så högt som möjligt. Någon terrorattack mot en skola blev det inte av. Skälet är att Theodor Engström så småningom hittade ett annat sätt att hantera sina känslor på:

– Jag får utlopp för min aggression genom att på riktigt leka som en nazist.

Men innan nazismen blev ventilen för den tärande utanförskapskänslan han plågades av, så blev Theodor Engström engagerad i Sverigedemokraterna, partiet som han enligt egen uppgift röstade på i valet 2010. Sommaren 2014 åkte han därför till Almedalsveckan i Visby iklädd SD-tröjan.

Men en dag, inte långt från Volters gränd i Visby, går han fram till några högerextremister som är på plats och säger till dem att han egentligen sympatiserar med deras ideologi. Sverigedemokraterna är enligt honom för mjuka och Theodor Engström börjar bli sugen på att byta politisk inriktning.