”Det som skulle skydda oss knäcker oss istället”
För ambulanssjukvårdens del innebar det att man inom kort tid skulle tvingas hitta 30-40 kompetenta och lämpliga sjuksköterskor för att klara sin verksamhet. Här uppstod den första konflikten. Anställda menade att det i sjuksköterskekrisens Sverige vore omöjligt att inom kort tid finna den stora mängd sjuksköterskor och att på så kort tid kunna introducera desamma i arbetet. Sjukhusledning och politiker gav i media en annan bild. Man hävdade att man arbetade skyndsamt och det fanns goda förutsättningar för att problemet snart skulle vara löst.
Tiden gick, de nya sköterskorna lyste med sin frånvaro. Det var en del sökande, men orimliga lönekrav, ingen utbildning eller att man av en eller annan orsak inte bedömdes lämplig gjorde att rekryteringsprocessen gick långsamt. I stället flyttades personal runt i länet och bilar ställdes av. Både planerat och vid sjukdom. På frågan om någon skulle dö på grund av detta svarade sjukhusdirektören i en tv-intervju att man då fick göra en IVO-anmälan.
Sen omsider fick sjukhusledningen krypa till korset och söka dispens. Då valde man att söka för några få stationer och menade att det skulle fungera. Efter ytterligare en tid, fick man förnya ansökan och lägga till ytterligare ambulansstationer. Vi är nu framme vid senvåren och sommaren står för dörren. Politikerna har medverkat i flera möten och som ett mantra upprepas samma sak. Snart är sjuksköterskorna här. Snart är situationen löst. Man pratar om att man inte behöver söka ytterligare dispens, men tvingas återigen backa. Dispens söks nu för hela länet och för att klara sommaren.
Under vintern och våren har sjukfrånvaron varit hög, lika hög som under covid-året, men nu när man återgår till dygnstjänstgöring upphör nästan sjukfrånvaron helt. Man orkar jobba, återhämta sig och är inte lika slutkörd som under det intensiva halvåret med delade dygn. Semestrar genomförs enligt plan och man har nu personal till att täcka både sjukdom och semestrar.
Så närmar sig slutet på sommaren. Sjukhusledningen gör klart att ingen ytterligare dispens kommer sökas utan man får lösa situationen på annat sätt. Protester hörs. Både från chefer och anställda och man menar att det fort farande fattas så många anställda att det inte går att täcka alla schemarader. Speciellt inte i norra länsdelen där ett stort antal sjuksköterskor sagt upp sig på grund av de nya arbetsförhållandena. Man påstår att man söker personal, men det ligger bara ett fåtal tjänster ute och då på regionens interna sida med lediga tjänster.
Nu är i i november, 13 månader efter att arbetstidsdirektivet som skulle tillgodose arbetstagarens rätt till vila och hjälpa oss till ett långt och hållbart arbetsliv. Fortfarande vägrar sjukhusledning söka dispens för att klara sjukvården genom att arbeta dygn. Istället försöker man pressa fram lösningar som att återinföra jour på nattarbete. Det innebär att man skall vara på jobbet, men med en kraftigt reducerad lön. Ett antal timmar som läggs ovanpå din ordinarie arbetstid. I vårt fall ca 170 timmar per år, det vill säga. en extra arbetsmånad. En månad som ska användas till att tvinga alla anställda att åka 5-15 mil enkel resa för tjänstgöring i norra länet där man inte lyckats bemanna ambulansen.
De anställda protesterar, men vad hjälper det. Prestige, ovilja och okunskap präglar hela denna historia. Självklart kommer ytterligare fler anställda säga upp sig. Fler ambulanser ställas och i sin tur ytterligare väntetid för att få en ambulans. Ställs ambulansen på din ort, måste den åka från ett annat ställe vid akut sjukdom.
Ambulans, räddningstjänst, LSS samt personliga assistenter har valt sina jobb och trivts med sina arbetstider. Det som skulle skydda oss knäcker oss istället nu. Vi upplever att vi aldrig är hemma, aldrig riktigt lediga och konsekvensen av det kommer bli att personalflykten kommer fortsätta. Det kan ingen politiker eller sjukhusledning ändra på och framför allt om man inte lyssnar utan skall ha rätt till varje pris.
Håkan Eriksson Sandor, ambulanssjuksköterska
