Matilda Johansson: ”Blev jag biten av en Nybrobo när jag var liten eller?”
Okej, svarade jag lite frågande. Ja, replikerade hon bestämt och började rada upp saker som var skit; det finns ingenting att göra, inget kafé, inga fina blomsterarrangemang och bra parkbänkar, och det händer aldrig någonting. Hon hade även spatserat förbi vår redaktion och konstaterat att gardinerna var under all kritik – bara så jävla tråkiga. Jag kunde tyvärr inte dra mig till minnes hur de ser ut, men det kanske var bevis nog på att de är ett plus-tråkiga.
Hade det här varit för ett år sedan så hade jag under denna spy galla-sejour tänkt i mitt stilla sinne: ”Men skyll dig själv människa, du bor i Nybro”. Men nu när jag har jobbat där det senaste året har min föreställning om att staden har noll att komma med ruckats.
Så jag hörde mig själv kvittra motargument; marknaden på torget då, stans fina jugendarkitektur, har du varit i Pukeberg? Där finns det kafé på söndagar (hembygdsföreningen erbjöd inte fika i veckoslutet). Det finns ju till och med en vulkan i Nybro!
Samtalet fick mig i alla fall att tänka på min negativa inställning. Vad beror den på? Blev jag biten av en Nybrobo när jag var liten eller?
Samtidigt vet jag att jag inte är den enda Kalmarbon som hyser mindre charmanta tankar om grannstaden. Min vän berättade att hennes pappa brukade säga att fåglarna vänder sig upp och ner när de flyger över Nybro, för att slippa se eländet.
Och jag tvivlar inte på att Nybrobor tycker att Kalmar är sämst, sådana gliringar har jag fått höra. En man förklarade att Kalmar, Nybros hamnstad, aldrig har varit bra på någonting – till skillnad från Nybro som är en entreprenörstad. Han kallade Kalmar för en förvaltningsstad, vad betyder det ens? Har kalmariterna suttit i århundraden och bara vänt papper? Prefixet var inte en komplimang.
”Det finns få gånger mitt kompisgäng har varit så sammansvetsat som när någon har haft en partner som inte har varit allas latte.”
Det finns många kända exempel på den här typen av rivalitet mellan städer och länder; Manchester och Liverpool, Sverige och Norge. Om man bortser från den uppenbara sportsliga rivaliteten, vad kan det beror på?
När jag funderade på det här så dök det upp en passande artikel från Vice i flödet om att ”hate-watching” trendar. Alltså att man exempelvis tittar på tv-serier som man stör sig på bara så att man kan få hata lite. ”Emily in Paris” är tydligen en sådan serie. På sociala medier verkar ingen tycka om den, ändå är den en av Netflixs mest streamade serier någonsin.
I artikeln förklarar en psykolog att kärlek och hat kan framkalla starka känslor, vilket frigör glädjehormonerna serotonin, dopamin och oxytocin. Det kan med andra ord kännas bra att hata. Sad fact. Psykologen berättar vidare att vi människor älskar att jämföra oss med varandra, det kan få oss att må bättre. Haha, pilutta Nybro, ni har inget slott! Typ. Slutligen nämns en tredje grej som jag tycker passar på den här typen av rivalitet; det finns inget som förbrödrar så som en gemensam fiende.
Det kan jag relatera till, det är få gånger mitt kompisgäng har varit så sammansvetsat som när någon har haft en partner som inte har varit allas latte. När utbölingen sedan har gjort sorti så vet man knappt vad man ska prata om längre.
Apropå mina kompisar så får vi se hur länge jag orkar ha kvar min nyfunna Nybrovurm. Jag blir numera hånad för min soliga inställning. Två av mina vänner väntar ett barn, och eftersom jag har barnasinnet kvar har jag tagit på mig rollen som avkommans lektant. Jag tänker mig att vi ska besöka lekland och dinosaurieparker. Och häromdagen fick jag slängt på mig: ”Du kan ju ta med den till Nybro, då blir du säkert omtyckt”.
Tur att vi har Oskarshamn och Växjö kvar. Det förstnämnda verkar urtrist och Växjöbor, drygare människor får man leta efter! Och Karlskrona, wannabe.
För övrigt så slutade samtalet med Nybrobon med att hon konstaterade att Kalmarborna får vara glada så länge vattnet räcker i sjön Hultabräan (lite patriotism fanns trots allt kvar). Utan dricksvatten är man inte kaxig!
