"Utredningar och prat i plenisalar löser inte problemen”
Är inte just den anmärkningen rätt konstig? Skolor, dagis och affärer ligger där vi bor och umgås.
Nu går jag inte omkring och är rädd för att bli skjuten. Är mer fixerad vid det kvinnovåld vi har i vår omgivning. Visst är det skillnad på mordplatser. De flesta kvinnor som möter ond bråd död gör det ju i sitt hem.
Det som stör mig är den fullständigt enögda fixeringen vid skjutningar. Dödliga sådana har rapporterats 60 gånger i år. En hemsk siffra naturligtvis, men har min läsare en aning om hur många kvinnor som bragts om livet i år? Jag har fört en egen statistik.
61 kvinnor är mitt dystra facit just nu. SEXTIOEN! I 46 av dessa fall har polis/åklagare anhållit en eller flera misstänkta. I 2 fall har en man tagit sitt eget liv efter dådet.
Snart kommer Brå:s rapport över kvinnomord. Ska vi gissa på 15 - 20? Att jag inte är helt överens med dem har naturligtvis med bevisläge att göra, men jag tror inte män anhålls helt utan grunder. Att lösa ett mord där gärningsmannen hällt tändvätska över sin sambo och tänt på (19 feb. Gällivare) är nog relativt enkelt? Lite svårare är bevisläget om en kvinna ramlat från en balkong (3 juni Linköping).
Vad jag har svårast att ta till mig är medias och makthavares fullständigt obegripliga fixering vid skjutningar. Det är naturligtvis ett enormt problem, men samtidigt vet de att nästan varenda kvinna som mördas av en närstående har bett samhället om hjälp, men inte fått den. Inte ens ett litet kontaktförbud! Bara 25 procent av dessa beviljas av åklagare. När ska samma resurser läggas på kvinnors liv? Utredningar och prat i plenisalar löser inte problemen. De är akuta!
Kåre Eriksson
