”Jag ropar på hjälp – men ingen hör mig”
Jag lever med svår IBS och har dagliga smärtor, yrsel, huvudvärk och konstant trötthet. Den 14 november väntar jag dessutom en operation som kommer kräva återhämtningstid och sannolikt intensifiera smärtan tillfälligt. Trots min situation har jag tvingats kämpa i några år för att få hjälp med att lämna och hämta mitt barn till förskolan och nu till förskoleklass– en viktig rutin som jag vill att mitt barn inte ska behöva missa, trots mina hälsoproblem.
Under lång tid har jag vänt mig till Nybro kommuns avdelning för barn och familj för att få stöd. Men bemötandet och hjälpen därifrån har varit undermålig. Jag har upprepade gånger berättat om mina svårigheter, men möts enbart av förslag om att be mina släktingar eller mitt nätverk om hjälp – utan att ta hänsyn till att mitt nätverk består av äldre, sjuka personer eller att deras tider helt enkelt inte stämmer överens med skolans behov.
Att försöka navigera vardagen som förälder när man lider av både fysisk smärta och psykisk press är svårt nog. Men när man dessutom står utan samhällets stöd, blir det en hopplös situation. Är det verkligen rimligt att lämna barn i en sådan utsatt situation, utan den hjälp som skulle kunna göra en så enorm skillnad?
Att barn ska kunna gå i skolan även när en förälder är sjuk är grundläggande. Men trots att jag uppfyller alla kriterier för stöd, verkar det som om min situation inte anses tillräckligt allvarlig. Det är min förhoppning att fler får upp ögonen för hur svårt det kan vara att som ensamstående eller sjuk förälder få rätt till den hjälp man behöver för sitt barn. Jag vill att min kamp ska leda till förändring – både för min familjs skull och för andra föräldrar i liknande situationer.
Ensamstående mamma
