Eva Bergquist Andersson: Åke åkte till tippen och sminket satt på sniskan
Att rensa ett trettiotal lådor med innehåll från slutet av 1800-talet fram tills nu kan icke rekommenderas för den som vill behålla förståndet. Jag själv tappade det ungefär när jag öppnade den tredje lådan, men fortsatte ändå tappert att gräva bland tusentals gamla brev, konstiga blomkrukor från första världskriget, begravningshattar från 20-talet och tusentals andra vansinniga prylar som släkten samlat på sig under decennierna.
Samtidigt tvingade jag döttrarna att äntligen gå igenom skrattretande stora mängder av sopsäckar märkta ”gosedjur”, vilket genomfördes med hjälp av modern teknik. Två av systrarna har nämligen den dåliga smaken att bo på andra sidan jorden så de fick delta i utrensningen via Skype.
Själv höll jag mig noga undan och fick stålsätta mig för att inte, gråtande av sentimentalitet, gå till släpkärran och i smyg plocka tillbaka alla gosedjur som tragiskt paraderade förbi på vägen mot tippen eller välgörenhetsinrättningar.
Jag var ytterst nära att rädda Åke, en bisarr tygdocka med polokrage och så kallade Ölands-jeans (illasittande byxor av jeansliknande tyg, dock ej riktigt jeanstyg) men döttrarna såg mig då jag hukande försökte närma mig släpkärran och förpassade mig bryskt tillbaka till källarförråden.
De har sedan ett par år tillbaka extra uppsikt över mina förehavanden vid så kallade utrensningar. Vår köksrenovering finns nämligen i färskt minne. Då skulle vi passa på att göra oss av med allt vi aldrig använde, men enligt min åsikt hade döttrarna lite väl mycket energi i detta avseende. Jag gick upp på nätterna och vittjade lådorna som skulle till tippen på flera oumbärliga ting, såsom de kantstötta kaffekoppar jag fick av väninnan I när jag fyllde 40. Visserligen har vi inte använt dem på 15 år men de är ett roligt minne. Dock upptäcktes mitt tilltag vilket resulterade i en scen som skulle kunna vara tagen från en pjäs av Lars Norén, men jag vann. Kopparna är kvar, längst in i skåpet.
Nu är det bara resten kvar, som man brukar säga, vilket innebär att även nästa års semester kommer att planeras med tanke på det stora behovet av utrensningar. Hur det sedan blir i verkligheten är en annan femma. Man måste ju njuta också. Det har vi gjort på stugan, bland annat genom att studera djurlivet runt vår gamla kåk, något som visade sig vara minst lika spännande som att göra långa resor under icke-pandemi-tider.
En av de mer gastkramande händelserna var när en ekorre närmade sig en fågelholk där vi för en gångs skull lyckats få invånare. De små fåglarna, som jag killgissar är något slags flugsnappare, anföll ekorren som små bombplan och den fick vända i farten för att inte få ett näbb-hack i skallen. Mycket exalterande. Hade hjärtklappning i flera minuter. En annan chockerande händelse var när en grävlingsfamilj gick över vägen en sensommarkväll när jag och hunden var på kvällspromenad. Jag vände och sprang till och med snabbare än när jag blev jagad av en tjäder i skogen i våras.
Förekomsten av ett getingbo utanför badrumsfönstret har också gjort tillvaron mer spännande eftersom det inte gått att öppna fönstret när man duschat vilket i sin tur inneburit att man fått sminka sig inför en helt igenimmad spegel och följaktligen sett ut som en tavla av Picasso när man aningslöst klivit ut från badrummet.
Men vad gör det; de gånger man träffat folk har det varit de närmsta vännerna som ändå sett mig i livets alla faser – och dessutom höll vi ju ett avstånd på två meter så de kanske ändå inte märkte att mascaran satt i pannan.
