Till det som är vackert
Trött på sin morsa som hänger med a-lagarna, trött på sin färglösa kille, trött på jobbet i skolbespisningen, trött på förorten 20-åriga Katarina vill bara bort, bort från allt som är fult.
När hon av en tillfällighet får höra Mozarts Requiem finner hon tröst och lugn, och en dörr på glänt mot en annan tillvaro och energi att slå upp den på vid gavel.
Katarina vill närmare den vackra musiken. Hon beger sig in till stan och snackar med hjälp av ett par lögner till sig jobbet som receptionist på Göteborgs konserthus.
På plats bakom disken uppfylls Katarina av allt det vackra och fina i sin nya tillvaro. Hon fascineras av husets stjärna, den uppburna dirigenten Adam. Han i sin tur charmas av hennes oförställda beundran, förundran och nyfikenhet.
Den äldre distingerade herren och den unga oslipade skönheten - hur många gånger har vi sett det? Klichélarmet går - helt i onödan.
Långfilmsdebuterande dramatikern och teaterregissören Lisa Langseth är inte närheten av att fastna i några fyrkantigheter. Och med en överraskande vändning och ett utmanande slut ser hon till att ingen glömmer hennes film i första taget.
Lisa Langseths berättelse, som tidigare framförts som monolog med Noomi Rapace på Elverket i Stockholm, är väl genomarbetad, raffinerad och psykologiskt insiktsfull.
Varsamt och känsligt skildrar Langseth hur Katarina och Adam försiktigt dras till varandra, hur passionen flammar upp och hur relationen så småningom kraschar. Smått genial är scenen där Katarina börjar ana - och publiken till fullo inser - att det roliga är över.
Att Langseth vet hur det kan gå till i mansdominerade finkulturella kretsar visar hon inte minst i skildringen av hur den store konstnären avslöjar sitt riktiga jag, och av Katarinas vilsenhet, maktlöshet och förnedring när hennes nya värld rämnar.
Katarina befinner sig längst ner i hierarkin. När hon inte smälter in och leende håller sig väl med alla längre åker hon ut ur gemenskapen. Men Katarina har fått smak på det vackra och på det goda livet och är beredd att ta till vad som krävs för att ta sig in igen.
Katarinas sammansatta karaktär gestaltas suveränt av Alicia Vikander, som tidigare setts i bland annat SVT-såpan Andra Avenyn. Säkre Samuel Fröler är inte sämre i rollen som den dryge och självupptagne dirigenten.
