Gullivers resor

Jack Black är med sin speciella stil ett rött skynke för många, på samma sätt som exempelvis Jim Carrey kan vara för mycket när han flippar loss. Men med rätt material och rätt roll, och manus som i Min stora kärlek eller School of rock, är Black faktiskt ganska svår att ersätta.

Den här fjantiga pastischen på Jonathan Swifts satiriska samhällsbetraktelse har dock varken bra roller eller något av originalklassikerns bett och humor.

Kontorspostbudet Lemuel Gulliver är kär i snygga reseredaktören Darcy, och för att snacka in sig plagierar han ihop ett resereportage från webben. Imponerad skickar Darcy iväg honom för att undersöka Bermudatriangeln, men en storm kastar Gulliver till lilleputtarnas rike där han vaknar bunden från topp till tå.

Den lögnaktige Gulliver snackar sig snabbt från vidunder till hjälte, men snart får han lära sig att lögner alltid hinner ifatt sin ägare.

Berättelsen är varken roligt eller smart, och tekniken det här är en tekniktyngd film är slarvigt gjord. Black flåsar omkring som han alltid gör när materialet inte håller, de andra skådisarna har inte heller något att jobba med och numret med sång och dans till Edwin Starrs mäktiga War måste gå till filmhistorien som en av de verkligt stora kalkonscenerna.

PETER DIEDRICHS