Friends with benefits

En sak är säker med ”lättsamma romantiska komedier”: Man vet alltid hur de slutar, och man vet det redan från första stund. Jag undrar om det ens går att göra dem på ett annat sätt? Låt säga att paret skiljs som vänner och går åt varsitt håll. Skulle inte funka, för då blir det ingen romantisk komedi.

Få filmgenrer är mer låsta inom sina ramar: Publiken vet början och den vet slutet, och försöker de som gör filmen gå utanför ramarna bombar filmen – med andra ord, de viktigaste delarna av varje annan form av berättelse; anslaget och upplösningen, är som ristade i sten. Det måste vara en grym utmaning!

Friends with benefits är inget undantag, men den klarar ändå på något vis att hålla intresset för karaktärerna och deras relation levande hela vägen. Mer än så, den är riktigt rolig.

Formgivaren Dylan blir headhuntad från Los Angeles till New York för att ge ett av de största modemagasinen en ansiktslyftning. Han blir genast bästis med rekryteraren Jamie.

Båda är tilltufsade efter att nyligen ha blivit dumpade av sina respektive, och ingen av dem är intresserad av någon kärleksrelation. Men naturens drifter tränger på och de gör ett avtal: sex och inget annat.

Vad kan vara enklare: två vänner som hjälper varandra med vissa behov, inget tradigt kuddsnack efteråt och den enda förpliktelsen är att ta med en öl till polaren också när man ändå passerar kylskåpet. Men det blir naturligtvis komplicerat, speciellt som de båda inte är riktigt i fas med vad de vill.

Därmed börjar mellanpartiet, innan det är dags för den givna upplösningen. Nu kan birollerna få lite mer utrymme och Dylans och Jamies karaktärer kan få utvecklas. Och det hela fungerar, mycket tack vare den envishet med vilken de här båda kantstötta figurerna får ta plats och växa till personer man bryr sig om så att det givna slutet ändå känns bra. Plus, en underhållande rapp dialog och att filmen efter en forcerad första halvtimme hittar ett bra flyt.