Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: Var det början på ett maktskifte vi såg i Mjölby?

"Det är tio grader plus och jag sitter på en buss mot Mjölby.

Med en blomma i min hand och mitt hjärta står i brand för - diiig.

De är tjugo grader plus när jag stiger av min buss i Mjölby.

Men trots allt mitt besvär inte fan var du där din skit."

Den 20 sekunder korta låten "Mjölby" med gruppen E.T.K. spelades frekvent i mitt kompisgäng under uppväxtåren. En Tallrik Kräm, som bandet oförkortat heter, hade även andra hits, såsom "Ballerina ballera, kexen med choklad", "Küng Torsten" och "Kamikazepilot".

Men det var "Mjölby" som var hitten.

Den är också min enda relation till Mjölby.

Eller var.

För nu har jag varit på hockey i Mjölby.

IK Oskarshamn och Färjestad hade nämligen bestämt att de skulle träningsspela just i Mjölby den här sista augustidagen nådens år 2021.

Självfallet tog jag och Jesper Hallberg redaktionskärran till Östgötaslätten.

Vi såg både den stora potatisen i rondellen och det berömda godisvaruhuset ("störst längs E4:an") Kandyz innan vi nådde fram till ishallen. Den tar 1 100 utan pandemi, 250 med.

Den här kvällen var det slutsålt och i vimlet syntes Oskarshamnskändisar som Arne "Med mustaschen" Nilsson och Marcus "White Wings" Ottosson.

Det visade sig – för att citera Orup – vara en hall med träpanel och hjärta. Reklamen var inte Norrlands Guld och Svenska Spel, utan Billackeringen i Mjölby AB och Mjölby stadshotell, speakern kunde inte för sitt liv uttala nordamerikanska namn och Mjölbyordföranden Sten-Åke Lövdahl hällde upp kaffe och drog dåliga vitsar i kafeterian.

Det var kallt men varmt, om ni förstår.

• • •

Hur såg det då ut på isen?

Den stora frågan på förhand var väl om IKO skulle lyckas omvandla alla chanser de kreerat i de tidigare träningsmatcherna till mål.

Svaret blev åtminstone initialt och delvis: ja.

IKO förfogade över första perioden och tog rättmätigt ledningen när Joakim Thelin prickade in 1-0.

2-0 senare i perioden var fagert som en dagdröm. Kim Rosdahl rullade ut ett rött powerplay-nystan, skickade pucken längs snöret till Fredrik Olofsson, som tittade upp, skottpassade in framför mål där Hynek Zohorna stod och distinkt styrde in pucken.

Rättvist.

Sedan tog Färjestads stjärnspäckade lag – med namn som Marcus "Lilliz" Nilsson, Mikael Wikstrand, Michael Lindqvist, Linus Johansson, Joakim Nygård och Jacob de la Rose – över.

Inte minst till följd av att IKO, as usual, drog på sig utvisningar på rad.

Hemvändande Marcus "Lilliz" Nilsson flippmackade fram till hemvändande Joakim Nygård som gjorde 2-2. Lite senare gjorde Färjestad – åter med IKO-spelare på botbänken – också 3-2. Ett gudomligt vackert hockeymål. Michael Lindqvist serverade "Lilliz" öppet mål.

Sett till hela matchen var Färjestad närmare 4-2 än IKO 3-3.

Men in alles var det, trots fjärde raka torsken, en rätt så strong IKO-insats. Långa stunder stod The Filanders upp bra mot storfavoriten till SM-guldet. I synnerhet i spelet fem mot fem. Men mot ett lag med Färjestads spetskompetens fungerar det helt enkelt inte att sitta utvisade så mycket – åtta tvåminutare – som IKO gjorde.

Värmlänningarnas samtliga tre mål kom faktiskt med en man mer på isen.

• • •

Några noteringar i marginalen:

• Dale Weise, osynlig och lite frustrerad under matchen, hamnade i ett rallarslagsmål på slutsignal. Fajten mot Adam Ginning slutade väl typ i remi, för att snacka schack.

• Patrik Karlkvist – värvad som målskytt – har det alltjämt tungt. Ett stolpskott var det närmaste han kom den här kvällen.

• Fortfarande frågetecken för några av backarna. Exempelvis: har David Quenneville eller Lukas Pilö kvaliteten för att ta Nolan Zajac-kepsen? Än så länge har de inte visat det.

• Kedjan med bröderna Zohorna och Cameron Brace var bäst offensivt. Tjeckerna ligger ofta något steg före i tanken och ser allt mer bekväma ut med tempot.

• • •

Sedan var det ju då det här med Tim Juel.

Målvakten som inför säsongen hämtats in som, om inte backup, så åtminstone komplement, till Joe Cannata. Han höll nio nollor i Karlskoga förra säsongen och var en av allsvenskans bästa målvakter.

Den här kylslagna aftonen i Mjölbys trädlada visade han – inför ögonen på sin tvillingbror Patric Juel, som spelar i Mjölby – att han näppeligen är i IK Oskarshamn för att öppna båsdörr, spela andrafiol och vara avlastningsmålis.

Han var monumental.

Lugn, trygg, stabil. Tog det han skulle – och det han inte skulle.

Som den enorma plocken när Gustav Rydahl kom fri. Som den ännu ruggigare plocken när Micke Lindqvist var säker på att ha gjort mål. Som när han i stort sett ensam redde ut två hela minuter i tre mot fem mot SHL sannolikt bästa powerplay. Och så vidare.

Det var helt enkelt en fröjd att se Tim Juels målvaktsspel. Målen var otagbara.

IKO:s nye målvaktstränare, Mikael Sandberg, stod bredvid mig på pressläktaren och log så där fånigt som bara en målvaktstränare (och möjligen föräldrar när barnen börjar gå) kan göra när deras adept räddar puckar.

Han har som jag fattar det mer eller mindre handplockat Tim Juel och jag misstänker att Joe Cannata stod där och öppnade båsdörr med kluvna känslor.

Plötsligt har han en allvarlig konkurrent om förstaspaden. Plötsligt har IKO två riktigt bra SHL-målvakter.

Frågar ni mig så är jag inte förvånad om det sker ett tronskifte mellan IKO-stolparna under säsongens gång.