Christian Gustafsson: ”Det håller inte att bjuda Sveriges bästa lag på två mål”
Vi kan börja med att konstatera att det inte är som hemma här uppe. När jag och Jesper – iförda sneakers – klev av flyget på torsdagen var det 13 minus och ett 20-tal renar hade blockerat vägen för flygbussen.
Man bara väntade på att ett hologram av Jokkmokks-Jokke skulle komma utdansandes ur skogen och gasta om Gulligullan och gökar.
• • •
Det var överlag lite "a cold, rainy night in Stoke"-feeling över både Skellefteå som stad och Skellefteå Kraft Arena som arena den här dagen och kvällen.
Arenan var i princip bara halvbesatt sett till fysiska personer – det stod lunkmatch i pannan på dem – och det var inte direkt slutspelsvibes i luften.
Med det sagt. Det var, så mycket nu en grundserieomgång i början av februari kan frambringa det, något av det ultimata grundserietestet för IK Oskarshamn.
Skellefteå AIK är, tillsammans med Växjö, helt överlägset i SHL, de gör flest mål och hade inför matchen en hemmasvit på maffiga 13 raka segrar. Med tanke på att det var just IKO som i januari kvaddade den förra sviten – just när "segrar i rad"-rekordet skulle slås, ni vet – så ville hemmalaget garanterat inte gå på en ny nit mot underhunden från söderlandet.
• • •
Hur det gick för IKO?
Jovars, bra – till en början.
Det var ett påslaget Skellefteå som skrinnade ut, som hade mycket puck och som skapade en del, men som också stötte på ett IK Oskarshamn som mötte upp. Som spelade onaivt, om nu det är ett ord, och fysisk och vann tacklingsstatistiken med 8–1.
Kvitteringen var snudd på rättvis. Den från de osynliga återuppståndna duon Johannes Salmonsson (fin passning) och Myles Powell (fint mål). IKO hade därtill två klockrena skott i Stockholm, för att citera en lokal radioprofil, eller i stolpen för att vara korrekt.
• • •
I det här läget började jag fingra på en text med ord som "topplagsbeteende" och formuleringar med innebörden att IK Oskarshamn är "på riktigt" och "kan slå alla" och "på alla isar" och sånt där.
Men jag hann knappt sätta fingertopparna mot tangenterna innan IKO mer eller mindre skänkte bort två mål.
Laget tappade koncepten, paradoxalt nog under ett eget powerplay. Först passade Hynek Zohorna – med kontroll i powerplay – bort pucken i blindo, Skellefteå kontrade och gjorde 2–1 med en man mindre. I samma powerplay drog Ahti Oksanen på sig en offensiv utvisning och i det efterföljande powerplayet skickade Oscar Möller upp 3–1 i nättaket bakom Tim Juel.
”My hometown” med The Wannadies dånade dubbelt upp i den halvtomma arenan.
Det var bara att byta krönikevinkel en gång till. ”Det håller inte att bjuda Sveriges bästa lag på två mål”-stajlen.
Men IK Oskarshamn vore inte IK Oskarshamn om de inte hade ett punkigt Harry Houdini-trick kvar i lådan.
Här saknas innehåll
• • •
Publiken i arenan – den ljuvligt enögda – hade redan mentalt börjat segerpromenixa hemåt i vargavintern och Skellefteåspelarna såg nog en torsdagssegerbira nere på The Wood Hotel (världens näst högsta träbyggnad) efter matchen framför ögonen.
Då gjorde IKO två mål på 31 sekunder.
Det ena märkligare än det andra.
David Quenneville hade 76 millimeter att skjuta på uppe i Linus Söderströms vänstra kryss. Där kilade han in den 76 millimeter breda trissan på ett "en på miljonen"-skott.
Direkt på det avlossade Juuso Riikola en riktig snedpekare. Pucken hade landat nånstans mellan Bureå och Arvidsjaur – om det inte varit för att den tog i magen på en Skellefteåspelare och studsade in i mål.
3–3. Från var då, liksom? Den här matchen var ju bommad.
Nu slutade det här trots allt med hemmaseger. På en – enligt IKO-målvaktstränaren Mikael Sandberg, som satt bredvid oss på pressläktaren – billig Johan Johnsson-utvisning lyfte Rickard Hugg in 4–3.
Det blev matchavgörande, och får väl sägas vara rättvist. Skellefteå vann för 14:e gången i rad i Skellefteå Kraft Arena.
• • •
Jag tycker ändå IK Oskarshamn gör en i stora delar strong insats, de har tre stolpträffar och skakar, trots allt, landets kanske bästa lag nästan hela vägen. Det var ett sjumilakliv framåt jämfört med motsvarande match strax före jul.
Men i slutändan blir de där valpiga mittperiodsmisstagen för svårtuggade.
Det är en läropeng att ta med sig. Mot den har typen av motstånd straffar sig sådant skoningslöst.
Skellefteå hade också en distinkt plan att neutralisera IKO:s beryktade förstakedja. Albin Sundsvik, Andreas Wingerli och Max Lindholm kröp under skinnet på Suomela & Co, som var blekare än ett urtvättat finskt badlakan.
Inte minst i forna paradgrenen powerplay, som plötsligt är dysfunktionellt.
• • •
Till sist.
Ett 25-tal IKO-supportrar på bortastå (plus ett koppel på sittplats) i Skellefteå – en torsdag i februari.
Hela gänget drar under fredagen vidare för lördagsmatch i Luleå.
Kom inte och säg annat än att supporterkulturen i Oskarshamn håller absolut högsta SHL-klass.
