De finns i de flesta lag i många olika idrotter. Den där spelartypen som man älskar att ha i sitt eget lag och hatar att möta.

Kevin Haglund är precis en sådan men också så mycket mer än bara det. Men när han får beskedet, att han är utsedd till årets profil, av Barometerns sportredaktion blir han lite förlägen, stolt och överraskad.

– Det känns jättestort. När jag flyttade ner till Kalmar och såg den där listan så tänkte jag att: ”Den kanske man kan kvala in på någon dag” och förrförra året var jag väl med. Jag hade nån placering då. Men jag trodde aldrig att jag skulle hamna överst. Det är väldigt roligt, säger Haglund.

Förstår du det?

– Som det mesta som har hänt nu på slutet så är det svårt att ta in. Det har gått väldigt fort, hela det här året, och varit många saker att tänka på. Dels det här med corona när man inte vet vad som händer. Sedan var det ett slutspel, jag hann skada mig innan, och så fick jag göra landslagsdebut. Nu har man hunnit med att vinna ett VM-guld. Det har hänt så otroligt mycket och det kommer nog att ta ett tag att fatta vad som har hänt det här året.

Haglund fortsätter.

– Slutspelet i våras hade varit det största i min idrottskarriär, det hade räckt. För ett år sedan var jag inte med på 41-mannalistan i landslaget och nu vann jag ett VM-guld nyss.

Ser du dig själv som en profil?

– Det skulle jag väl ändå säga, jag syns, hörs, tar plats på planen och utanför. Sedan har det blivit rätt mycket runt omkring som berör. Men jag trivs med det och det har blivit mer och mer för varje år jag varit i Kalmar.

En överbelastningsskada i en vad hindrade 23-åringen i mitten av november och han missade ett par matcher. Men istället för att spela tog Haglund plats på läktaren och ledde hejarklacken iklädd en stor sälkostym som klubbens maskot. Något som kan få vem som helst att tro att han förlorat en vadslagning. Men så var det inte.

– Nej, men det är ganska självklart för mig att göra det. Sedan var det väl kanske inte helt planerat från början att det blev en säl... Jag var skadad under en period när jag spelade i AIK och då var jag jultomte i Örebro. Det blev en jäkligt kul grej och gav lite extra krydda. Man saknar ju en klack när man själv spelar, så om man kan erbjuda killarna det när man inte kan vara med själv så är det självklart för mig.

Är det något du saknar, att supporterkulturen inte finns inom innebandyn som i fotboll och ishockey?

– Ja, det saknar jag jättemycket. Men om vi går till slutspel och kanske hamnar i en semifinal så tror jag att det kommer bli ett jäkla drag här inne.

Men folk kommer inte hit och sjunger på läktaren direkt?

– Nej, så är det ju. Men när vi bara fick ha 50 personer här så hördes det ändå ordentligt, det var halsdukar och tröjor och jag skulle vilja få in den kulturen. Det behövs inte så mycket. Jag har aldrig varit med om ett sådant tryck som det var här mot Växjö. Men det var för att jag bestämde mig för att ta tag i det.

Du verkar inte så omtyckt hos motståndarna, märker du av det?

– Ja, det gör man ju. Sedan har väl känslan i det blivit lite annorlunda när man presterat bättre också. Det finns folk i andra lag, utan att nämna några namn, som springer runt och håller på men inte presterar. Då släpper man det på ett annat sätt. Jag tycker att jag har hittat en bra balans mellan att vara ett svin och att faktiskt spela bra innebandy. Jag trivs jättebra i det, känner att det ger mitt lag energi och tar energi från motståndarna.

Din spelstil är lite speciell också, det kan ju hända att du ”råkar” rappa målvakten framför mål lite sent någon gång?

– Det är sånt som kan hända, absolut. Men det handlar också om att skapa energi. Tyvärr är innebandy en sådan sport där man kan spela back-back och publiken sitter och somnar på läktaren. Om ett lag faller in i det slowmotion-tänket så behövs det någon som snubblar över en motståndare och skapar situationer. Min närvaro på plan ger också extra tid till lagkamraterna. Och kan få en motståndare att hugga mig i vaden en extra gång istället för att titta på spelet.

Målgesten, dansen, vart kommer den ifrån?

– Det är en assyrisk folkdans. Det började när jag spelade i AIK, en vadslagning med vår materialare och assisterande tränare Maimon Abdallah. Han har invandrarbakgrund och jag är halvassyr. Jag hade dansat i omklädningsrummet tidigare och så gjorde jag det efter ett mål borta mot Sävsjö. Deras publik började applådera så det blev en rolig grej.

Haglund ler.

– Sedan gjorde jag det när jag gjorde mitt första SSL-mål och efter det har det fortsatt. Men det stack i ögonen på många. Vi förlorade hemma mot Falun en gång med 3–7, jag gjorde hattrick och reducerade till 3–7 med 20 sekunder kvar och dansade. Så i matcher efter det skrek spelare ”dansa då din sopa” och sedan när jag gjorde mål så dansade jag. Det är många som tycker att det är kul, lite annorlunda, och det vill jag bjuda på.

Men förutom allt stoj och stim runt Kevin Haglund så är han först och främst en väldigt duktig innebandyspelare, en som betyder mycket för FBC Kalmarsund i deras dröm om ett SM-guld. Men hans kontrakt går ut efter den här säsongen och det ryktas redan om att 23-åringen kommer att lämna. För att istället flytta hemåt igen.

– Ja, mitt avtal går ju ut. Men flytta hemåt kommer jag inte att göra.

Storvreta är ju från Uppsala och det är närmare hem till Södertälje?

– Jo, det skulle det ju vara. Jag har varit här i fyra år nu, det är ett tag. Men helt ärligt så kan jag inte säga att jag har tänkt så mycket på min framtid. Klart man funderar en del, men nu har allt fokus legat på VM och med skador och så har jag haft annat att tänka på. Jag har inte velat fokusera på annat och sådant får jag ta en bit efter nyår.

Men har du någon plan, stanna länge, testa något annat eller prova på utlandsspel?

– Nej, jag har inte bestämt mig för någonting. Det jag egentligen vet om är att jag trivs bra här. Jag har kommit in i det mesta, men det är många parametrar i ett beslut. Vi är två därhemma också och hon sa vara med på beslutet jag tar.

Diskuterar du en förlängning med FBC?

– Vi har börjat, men inte kommit långt alls. Jag har faktiskt inte något roligt att ge dig där, men det kommer väl framöver.

Först tänker Kevin Haglund ta den här säsongen ännu längre än fjolårets som slutade i en semifinalserie som inte kunde spelas klart.

– Vi hade tre raka torsk i inledningen av den här säsongen och har fått jobba oss in i det, med nya tränare, nya spelare. Sedan har jag och Kim (Nilsson) varit småskadade, missat matcher och varit borta med landslaget en del. Vi har fått vara med om någon fantastiskt, men det har också drabbat laget rätt hårt. Nu ska vi hitta tillbaka efter allt som varit och steppa upp det till slutspelet.

Kevin Haglund avslutar. Han ser rätt självsäker ut.

– Då får vi se vad vi går för. Men att vi har kvaliteterna som krävs för att vinna SM-guld är solklart.