Den här helgen går startskottet för Kalmarsund Pride och under den kommande veckan blir det olika evenemang för att uppmärksamma allas rätt att älska och vara den man vill.

Veckan avslutas med prideparad, men i år blir paraden på grund av rådande omständigheter en digital sådan med filmer och upptåg som livestreamas från paradstarten på Kalmarsund Prides hemsida.

En av deltagarna i den digitala paraden är Oskarshamn pride. Förra året fick Oskarshamn sin första prideparad och det blev succé direkt med mer än tusen deltagare i paradtåget.

Inför det här året hade Simon Nord och Linn Engelholm i arrangerande Oskarshamn pride sett fram emot en ny succé, men för några veckor sedan beslutade föreningen att ställa in årets fest på grund av de rådande restriktionerna för allmänna sammankomster.

Besvikelsen över att tvingas ställa in prideparaden är stor, men redan nu ser arrangören Oskarshamn pride fram emot 2021.

– Jag tycker egentligen att pride är en liten del av ett stort arbete. Visst, det är parad och fest, men sedan är det jobbet runtomkring, varje dag, också. Pride är mer en påminnelse om att alla ska kunna leva som man vill. Vi vill hjälpa andra människor att våga komma ut och där tror jag pride i Oskarshamn hjälper. Vi visar att det finns bögar här, precis vid dig, och det är inget farligt. Vi måste få bort rädslan, säger Simon Nord.

Varje dag kämpar han mot homofobin och för alla människors lika värde och allas rättighet att älska vem man vill.

– Det är en slags kamp varje dag. Folk ropar ”där kommer bögen” – ibland blir jag arg, men för det mesta försöker jag att prata med dem. Jag förstår dem för de är vilsna.

För tio år sedan var Simon elev på Rödsleskolan i Oskarshamn där han idag arbetar som vikariesamordnare. Han minns tiden som tonåring som tuff.

– Det var en väldigt jobbig period i sjuan och åttan. Folk förstod att jag var annorlunda, min kompis kom ut som homosexuell och det gjorde att både han och jag mobbades och jag mådde bara dåligt. I nian började jag växa som person och hade fina klasskompisar så åren på skolan avslutades ändå på ett bra sätt.

På gymnasiet vågade han själv ta steget och berätta om sin homosexualitet.

– Jag kom ut i tvåan för några stycken och det var skitjobbigt. Det var för några kompisar, mina syskon och min mamma. Att berätta för mamma var det värsta, det var som en komma-ut-scen på film. Det var verkligen ”Kan vi prata? Jag är bög”. Det scenariot ska ingen behöva gå igenom även om det är ens mamma man pratar med. Min familj och mina vänner tog det bra och är väldigt stöttande idag.

Trots att det var en befrielse att komma ut för några stycken levde Simon ändå i en slags förnekelseperiod tills han tog studenten, fick säsongsarbete i Sälen och lämnade Oskarshamn.

– Jag kände en frihet att komma bort från staden. Nu kände jag att jag kunde säga det! Som den romantiker jag är skrev jag ett inlägg på Facebook på Alla hjärtans dag att jag är homosexuell, skrattar han.

Han gick och la sig och när han vaknade dagen efter hade han fått närmare 200 positiva kommentarer i sitt flöde.

– Då kände jag att nu måste jag få vara den jag är och det var jätteskönt. Jag kunde börja leva mitt liv. Det hade jag inte gjort innan, jag var aggressiv och arg och det var inte jag. När jag väl kom ut stärktes mitt självförtroende. Hela livet hade jag gått och burit på något och när man sedan får säga det är det verkligen en befrielse!

Tror du att det är svårare att komma ut som homosexuell i en mindre stad?

– Ja, det tror jag. Men allt handlar om vilka människor du berättar det för och hur de tar emot det. På den tiden var det väldigt mycket hat och det var inte lätt. Alla visste, men jag vågade inte bekräfta det själv, jag hade nekat.

Simon hade alltid dröm om Stockholm och några år efter studenten fick han chansen att flytta dit och bo i kollektiv. Han fick snabbt jobb och många kompisar, det hektiska livet lekte och att hjulen bara snurrade snabbare och snabbare märkte han till slut inte.

– I Stockholm vill man bli någon och vara stark. Man lever i en slags drömvärld och jag förstod aldrig riktigt allvaret i vad stress är och att jag var stressad konstant. Jag jobbade på Ica i Sollentuna, hade blogg och la en massa tid och energi på Youtube och hade dessutom hand om kollektivet.

Han levde så i drygt två år innan han förstod att han egentligen inte mådde bra.

– Jag la ned bloggen, men fortsatte att köra på. Efter ett tag frågade min kollega hur jag verkligen mådde för hon hade märkt att den goda och glada Simon inte längre var där. Ingen hade någonsin ställt den frågan till mig och jag bröt ihop.

Där och då förstod han att det var allvar och att han behövde hjälp.

– Jag var utbränd, deprimerad och hade panikångestattacker. Jag har aldrig mått så psykiskt dåligt. Jag var konstant trött och kroppen var helt slut.

Han började äta mediciner, slutade med sociala medier, flyttade från kollektivet och fick prata med en kurator.

– Det enda jag orkade var att dricka alkohol för det gav mig en kick att orka mer, men sedan fick jag ännu mer ångest dagen efter. Jag ville bara ligga i sängen och glo in i väggen, men jag tvingade mig själv ut och gå. Mediciner, kurator och promenader hjälpte och hade det inte varit för alkoholen hade jag blivit hjälpt snabbare.

Sakta men säkert mådde han bättre. Han hade flyttat och bytt jobb, men kände ändå att något fattades i livet. Han hade kompisar, men ingen riktig bästa vän och saknade familjen, vännerna och hockeyn hemma i Oskarshamn.

– Så jag valde att flytta hem och jag har aldrig gjort ett bättre val, det är det bästa jag gjort! Jag kände direkt när jag kom hit att jag var hemma.

Kändes det som ett ”misslyckande”?

– Tanken med Stockholm var att hitta kärleken och skaffa ett bra jobb och en bra lön, det tänker alla med Stockholm, och jag kände att jag hade misslyckats med det, men jag hade ändå bott där i tre år. Jag försöker att tänka positivt; att jag vågade ta steget att flytta dit och att jag blev stärkt av det. Det jag egentligen kan ångra lite är att jag har tappat attityden från Stockholm. Den kan vara otrevlig, men den kan också vara bra. Jag blev tyvärr mindre självsäker när jag flyttade hem och saknar ibland den gamla Simon.

På vilket sätt då?

– På grund av andra människor vågar jag inte vara mig själv. I Stockholm kunde jag gå ut i lösnaglar utan att någon tittade, sådant går inte här. Vi har inte kommit så långt än och det är därför jag kämpar för att man ska få vara den man vill.