Peters mara – en hyllning till livet och löparglädjen
Peter Lendrop glömmer aldrig sitt först maraton för 16 år sedan. Hur han sprang in på stadion som var skådeplats för de olympiska spelen i Stockholm och gick därifrån med en begynnande träningsvärk i hela kroppen och tårarna rinnande.
Han tillhörde definitivt inte den grupp löpare som bockar av 4, 2 mil och ett gjort maraton, och säger till sig själva ”aldrig mer”.
Gemenskapen vid startlinjen, adrenalinet som pumpar genom kroppen med den höga musiken, folkfesten. Han skulle göra det igen.
Det har blivit några stycken nu, närmare bestämt ett 50-tal maraton varav 16 lopp i en obruten svit i Stockholm. Några Ironman på det, varav sex på favoritplatsen Kalmar där ”stämningen är magisk”. Samt givetvis de där långloppen, som han var tvungen att testa – trots att det kändes som att folk som gjorde det måste vara galna.
Först ut blev tidsloppet ”De personliga rekordens tävling” i Växjö, där han bestämde sig för att springa den kortaste tiden, sex timmar, och tänkte att han skulle hoppa av efter fyra mil. Men märkte att det gick med fem också –och en sjätte som han gjorde bara av farten.
– Plötsligt växte hornen fram, säger Peter Lendrop, som något år senare klarade 24 timmar och drömmålet 100 miles (16, 1 mil) med god marginal.
Som ett bevis på att man kan göra så mycket mer än man tror – bara man vågar testa att tänja på sina mentala gränser.
Det är en inställning han har haft mycket nytta av det senaste året. Nu hjälper styrkan som löpningen ger honom att komma igen efter en tuff cancerbehandling.
Men att den 52-årige skåningen skulle hitta till löpningen, var inte givet från början. Den unge Peter simmade, windsurfade och testade alla möjliga idrotter. Men löpning var inte hans grej. Inte förrän det talades om att springa tre kilometer.
– Då visade det sig att jag var en seg sort som kunde mala på länge.
Han kom till Karlskrona och örlogsbasen, där han träffade sin hustru, fick barn och flyttade till hus i Nättraby. På den tiden krävde man en årlig fystest, där de anställda skulle visa att de kunde springa en mil på max en timme.
– Det var helt galet. Det är ju något de flesta kan göra på ren vilja, konstaterar Peter, som var med om ett fall där en person faktiskt sprang ihjäl sig.
– Nu är försvaret mycket bättre på att prata om friskvård och att utveckla olika fysiska styrkor över tid .
2004 började Peter jobba på Muskö. Då hade han lagt på sig 15 kilo som han skyllde på jobbet, allt fixande med huset och småbarn som krävde sitt.
Ensam under veckorna i Stockholm fanns inte längre några ursäkter för Peter som hade tagit sig igenom Broloppets 2,1 mil fyra år tidigare. Och så var det ju det här med svågern som sprungit Stockholm marathon.
– Jag var så impad av hans medalj. Då bestämde jag mig att jag också skulle stå på startlinjen nästa gång.
Tillbaka i Karlskrona propsade hustrun på att Peter skulle ge sig själv en fast tid utanför familjen, på en plats där han kunde hänga av sig jobbet.
– Men jag hade nog aldrig gått med i Team Blekinge om det inte varit för att jag skulle springa Kustmaran och startavgiften ingick i medlemskapet. Jag tänkte att de som var med där var alldeles för proffsiga och tävlade i klubbens egna linnen.
Han mötte ett ”fantastiskt gäng ”mellan 19-93 år som alla älskar löpning, och som sporrade honom till nya utmaningar.
Med dem hittade Peter löparglädjen. Enligt honom den allra viktigaste ingrediensen för att utmana sig själv på den träningsnivå man befinner sig. Inför ett ultralopp, såväl som ett betydligt kortare lopp – eller som i hans eget fall för att komma igen efter en längre tids sjukdom.
Men just nu tar det emot och han får stundtals tvinga sig ut. För där Peter trodde att vägen tillbaka skulle vara en lång och ovanligt seg backe, känns det emellanåt som att det är ett steg framåt och två tillbaka.
”Nu längtar jag efter att kunna springa en mil utan att kämpa, bara njuta.”Peter Lendrop
I mars kunde han springa 400 meter utan att stanna. Nu är den längsta sträckan sex kilometer.
– Men man får tänka att på något sätt går det framåt och de där gångerna jag mått så dåligt, då har cancern förmodligen mått ännu sämre. Nu längtar jag efter att kunna springa en mil utan att kämpa, bara njuta.
Målet är just det, att hitta tillbaka till glädjen. Som när han efter en lång runda vänder hem igen och är sådär nöjd med sig själv. Eller när han bara måste ut för att det är så skönt väder och för att det är så roligt att träna med kompisarna i teamet.
Just den här tisdagen laddar Peter inför ett intervallpass med gänget i Bastasjö. Ett av de första under det ”fördömda” året som varit – och som startade inför uppladdningen för Stockholm marathon med en fruktansvärd trötthet.
Det var inte alls som det året när han hade drabbats av diskbråck och bestämde sig för att starta lätt och vara beredd att stanna om ryggen inte höll eller benen började domna. Den här gången hjälpte inte heller kunskapen, som många äldre löpare anammar när de nått sin peak; att om man sänker hastigheten kan man springa längre.
– Jag orkade ingenting och var extremt törstig. Och trots att jag inte pressade mig, drog pulsen i väg.
Men Peter gick i mål och åkte hem för att fira sonens student. Under de lediga dagarna passade han på att besöka vårdcentralen. Då tänkte han att han kanske hade drabbats av diabetes.
Han skickades direkt till akuten och las in på sjukhuset med akut njursvikt. Det visade sig senare att han hade fått myelom, en obotlig cancersjukdom i benmärgen.
Förra sommaren blev ett evigt kretslopp med cellgifter två veckor, en veckas vila och sedan två veckors behandling igen.
– Det jävliga med cancer är att när man upptäcker den mår man ofta ganska ok. Sedan mår man bara sämre och sämre.
Läkarnas plan för hösten var en högdosbehandling med stamcellsstöd. Det innebär en rejäl dos med cytostatika, som är så hög att man måste plocka ut egna stamceller innan en ny dos med cellgifter. Sedan får man tillbaka stamceller så att ny benmärg kan bildas.
Men det är en tuff behandling som kräver god fysik. Att ha en positiv inställning hjälper enormt mycket. Det har Peter, som vårdpersonalen kallade ”maratonlöparen”, fått höra många gånger.
Han är väl medveten om att han har en kronisk sjukdom som kommer att komma igen. Han är också införstådd med att han förmodligen inte blir så gammal.
– Men jag tänker att forskningen går framåt. Och jag är inte rädd för att dö. Det jag är rädd för är att mista livet, att inte få leva fullt ut
Hans kropp nådde sin botten i november. Några veckor senare promenerade Peter tidsloppet i Växjö, iklädd en t-shirt med budskapet ”Ge fan aldrig upp”.
–Jag fick ihop en halvmara på sex timmar.
Då var målbilden att stå på startlinjen i Stockholm maraton i juni och ta sig runt (om han så skulle krypa på framtänderna), köra Kustjagaren med en kompis bara för att visa cancern att han inte hade gett upp och sedan ta sig runt Ironman Kalmar, som han flyttade fram ett år när han blev sjuk.
Så kom corona och ställde in allt, inklusive Stockholm marathon, dit Peter arrangerat gruppresor för Team Blekinge de senaste åren.
– Det är inget märkvärdigt alls.Jag fixar resan och bokar hotell. Vi brukar käka något kvällen innan och går tillsammans till stadion. Efteråt samlas vi svettiga och jävliga på en pub och dricker en guinness. Just den där kalla ölen är en härlig målbild att ha när det tar emot, säger Peter, som för egen del på ett sätt är tacksam för att det blev som det blev med corona.
– Det blev ett mellanår, säger han. Och konstaterar att det kanske är nyttigt för fler av hans sort att vila lite från tävlingspiskan och komma ifatt sig själva.
Nackdelen är att det blir svårare att motivera sin träning. Så av den anledningen har Peter Lendrop satt upp ett mål. För sig själv och alla andra som vill vara med.
De 5 september fixar han en Karlskrona edition i anslutning till det digitala lopp som Stockholm marathon blev. Så enkelt det bara går och med största hänsyn till de omständigheter som råder.
– Jag lägger upp en tvåvarvsbana. Orkar man inte en hel mara kan man springa ett varv. Men tanken är att man anpassar sin start så att alla går i mål ungefär samtidigt, säger Peter Lendrop.
Efteråt blir det en kall guinness på en pub, kanske lite käk på en thairestaurang och en pubrunda för dem som har krafter kvar.
Precis som om allt vore som vanligt en fin junidag i Stockholm.
Myelom
Varje år får ungefär 700 personer myelom. De flesta är över 60 år.
Myelom utgår från en typ av vita blodkroppar som kallas plasmaceller. Plasmacellerna finns framför allt i benmärgen.
Deras normala funktion är att tillverka antikroppar, immunglobuliner, mot bland annat virus och bakterier.
Vid myelom sker en tumöromvandling av en plasmacell som sedan förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan de andra blodcellerna så att det blir brist på dem.
Myelomcellerna skickar också ut ämnen som skadar skelettet, så att det blir tunnare och skörare.
Skelettet innehåller kalk. Det kommer ut i blodet om skelettet blir tunnare. Kalk kan påverka njurarna eller göra att man blir trött eller förvirrad.
Källor: Cancerfonden, Vårdguiden