Eva Bergquist Andersson: ”Här på andra sidan jorden spelar ingen padel – det är så befriande”
När jag frågar invånare om de har hört talas om sporten ser de ut som om jag frågar om det finns liv på Mars eller undrar hur man gör upp eld med flintaskärvor.
Det känns mycket befriande av någon anledning (inte att de tror att jag är galen, utan att ingen spelar padel) eftersom jag tillhör den mikroskopiska del av befolkningen som blev trött på denna fluga redan innan den kommit igång riktigt. Att höra folk berätta om hur svårt det är att boka padeltider, eller för den delen om skador de tillfogat sig själva på padelbanor, gjorde mig utled redan några månader efter att padelboomen slog till hemma i Svedala.
Jag vet inte varför, men det blev liksom för mycket padeltjat i samhället, ungefär lika irriterande som att se Thomas G:son, låtskrivaren som totalt sett gjort 38 låtar till Mello sedan 2013, dyka upp i rutan för 493:e gången på en och samma kväll. Att bo på en ort där det finns en handfull padelbanor men ingen bokhandel kändes också deprimerande, även om det inte direkt är padelspelarnas fel. Där jag befinner mig nu är förhållandet motsatt; det finns massor av fina affärer som säljer böcker men inte en padelhall så långt ögat når.
En annan företeelse i det här landet är att toalettdörrarna här är så behagliga. De flesta av dessa dörrar låses inifrån genom ett lätt tryck på en liten metallpinne, och när det klickat till kan man lugnt göra vad man nu har tänkt och vara helt säker på att ingen kommer att klampa in. Och när man är klar och har tvättat händerna är det bara att öppna dörren utan att vrida på något skraltigt vred, den låses upp av sig själv när man trycker ner handtaget. Någon har alltså eliminerat en av de tråkigaste manövrerna i världen förutom att vika tvätt och öppna brev från försäkringskassan.
Nyzeeländare verkar också vara på allmänt bättre humör än vi som bor i kalla nord, och vänligare mot sin omgivning. Var man än är; på en bensinmack, i snabbköpet, på museum eller ett apotek inleder de alltid konversationen med att fråga hur man mår idag:
”Hi, how are you today?”
Jag tror aldrig det hänt mig att någon i ett svenskt serviceyrke har intresserat sig för mitt allmäntillstånd, om man inte räknar läkare och andra inom vårdyrket till denna yrkeskategori förstås. Tyvärr var jag inte tillräckligt berest i början av min vistelse här för att fatta att man måste fråga samma fråga tillbaka, vilket min dotter snabbt förklarade (eller väste mellan tänderna på ett ganska aggressivt sätt). Jag svarade bara ”I’m fine, thank you” de första tio gångerna men instruerades noga att också fråga personen bakom kassan hur denne/denna mår, vilket var väldigt svårt att lära in eftersom det kändes väldigt onaturligt. Jag hade ju aldrig sett personen i fråga innan och skulle troligen aldrig mera se vederbörande och att höra sig för om mående kändes alldeles för intimt.
”Självklart finns det en förklaring till att alla mår så bra.”
Men att INTE fråga tillbaka innebär tydligen ungefär samma sak som om jag bett den vänliga personen mittemot att dra åt skogen. Numera frågar jag alltid, och det går fint: hittills har ingen berättat om sina åderbråck eller problem med nerverna. Alla mår finfint, punkt slut.
Och självklart finns det en förklaring till att alla mår så bra. Förekomsten av padelarmbåge eller brustna hälsenor, så kallad gubbvad, är ju obefintlig eftersom ingen spelar padel.
