Eva Bergquist Andersson: ”Förlåt, men jag är inte så kunnig i det här feng shit”
Det är märkligt hur människohjärnan fungerar. Varje år förtränger jag hur jobbigt det är att plantera, vattna och försöka rädda livet på diverse plantor man satt från frö och sedan försöker få att överleva så pass länge att man åtminstone hinner plantera dem på sin stuga där de kan dö i frid.
Den här våren har varit extremt påfrestande eftersom det har känts som om medeltemperaturen de senaste veckorna snitt legat på samma nivå som i Vuoggatjålme den 2 januari 1966, där svenskt köldrekord på -52, 6 grader uppmättes av någon stackars stelfrusen mättekniker.
Det är inte bara odling som får blodtrycket att skjuta i höjden så här års. Varje år drabbas jag även av en stark önskan att möblera om i nämnda stuga, vilket är lika dödsdömt som att förvara tomatplantor i snödrivor.
Det gäller speciellt mitt sovrum som är lika svårt att inreda som att vrida en Rubiks kub rätt. Det är fullt av fönster, element, garderobsdörrar och annat som gör att det bara finns ett eller två alternativ att möblera och i båda ingår att sängen inte står längs någon vägg.
Och inte blir det enklare om man försöker följa inredningsfilosofin feng shui. En kurs i detta hade dock två bekanta till min väninna E nyligen gått när de togs med till min stuga för att få hälsa på i ett autentiskt småländskt sommarhus och få träffa en äkta smålänning.
Damerna, med utpräglad Lidingödialekt, började genast diskutera den gigantiska enebusken som står framför kåken. En av dem ansåg att den skulle tas bort, eftersom den tydligen var i vägen för ”energierna” som skulle strömma in i stugan, men den andra tyckte tvärtom att den fick ”energierna” att stanna kvar, vilket om jag förstår saken rätt, var bra.
Tonen började bli lika obehaglig som i den senaste partiledardebatten på SVT, varför jag bjöd in dem i huset. Där blev det om möjligt ännu sämre stämning, men nu var de plötsligt överens och riktade kritiken mot en tredje part, det vill säga mig.
Deras blickar gled över väggarna där diverse tavlor av tvivelaktigt ursprung hänger. Deras tips var att jag borde byta ut samtliga väggprydnader så fort som möjligt.
– Det känns som om du vill stöta bort människor från att komma dig nära, började en av dem försiktigt, och pekade på en tavla med en solnedgång. Hon grimaserade även mot en barnteckning föreställande en tomte samt mot min säng.
– Sängen är ju för smal och står rakt ut i rummet, vilket tyder på att du inte kan tänka dig att ha någon vid din sida, fortsatte hon.
Jag förklarade att en enkelsäng är enda alternativet eftersom rummet är så litet och jag visst har någon vid min sida där ibland, även om jag inte nämnde att jag syftade på hunden.
”Förlåt, men jag är inte så kunnig i det här feng shit.”
Väninnorna såg medlidsamt på mig och upprepade kravet på att jag borde byta ut tavlorna så att min själ kunde bli lite mindre ensam.
– Det är ett tydligt tecken på att man inte vill bjuda in någon i sitt liv om man har bilder med bara EN sak på, sa de samstämmigt och gick ut på altanen igen.
Jag tänkte att den konstnär som målar en solnedgång med två solar antingen heter Salvador Dali eller är gravt berusad. Att min dotter målat EN tomte kändes också logiskt, så jag vände mig till damerna och försökte på ett diplomatiskt sätt säga att jag inte möblerade efter deras filosofi. Tyvärr var jag så nervös att jag inte riktigt kom ihåg vad den hette.
– Förlåt, men jag är inte så kunnig i det här feng shit, sa jag och därmed var besöket avklarat.
På vägen från stugan snubblade en av dem på några plastkrukor. Där låg årets tomatplantor, som frusit sönder när jag glömt bära in dem vid senaste nattfrosten.
