Annika Berglund sitter i fåtöljen och trampar lite försiktigt på motionscykeln som står framför henne. Än så länge varken kan eller får hon belasta för mycket, men ”fåtöljcyklingen” gör gott för för framför allt höften, men även hela kroppen.

Hon tar sig fram i huset med hjälp av kryckorna som står lutade mot fåtöljen, rullstol använder hon bara när orken tar slut.

– Jag tycker att jag mår bra. Så länge jag sitter still gör det inte ont, men när jag rör mig känns det ju. Jag får inte belasta höger sida än, inte på sex–åtta veckor och man är ju alltid otålig, men jag märker att det går sakta men säkert framåt, säger hon.

Det har gått en månad sedan olyckan i Österrike, en olycka som för de flesta låter som en film eller mardröm men som för Annika, Tom och sönerna Felix och Milton blev verklighet.

Annika och hennes familj väljer gärna aktiva semestrar när de är ute och reser och den här gången skulle de uppleva Österrike sommartid. Tom Danielsson, som arbetar som lärare på Linnéuniversitet och som vandrat och klättrat i Schladming med universitetsstudenter flera gånger tidigare, ville visa Annika och de 20-åriga sönerna Felix och Milton vilken fantastisk plats det är. Både han och de andra i familjen har erfarenhet av klättring sedan tidigare och har bland annat klättrat ett flertal gånger på Kebnekaise, Galdhöpiggen, i Alperna och Himalaya.

– Jag upplever att jag är erfaren och känner mig trygg i den här typen av miljöer, säger Tom och visar bilder från resan på tv:n.

Familjen bilade i somras från Kalmar till Schladming och eftersom vädret var fantastiskt när de kom fram bestämde de sig för att redan första morgonen i Österrike bestiga samma berg som Tom varit uppe på fyra gånger tidigare.

Efter att ha åkt lift upp första biten vandrade de över glaciären för att sedan klättra de sista 200 höjdmeterna på berget som är 3 000 meter högt.

Klättringen gick bra och när familjen efter toppbestigningen var nere på glaciären igen tog de på sig sina stegjärn för att börja vandra ned för glaciären, men samtidigt som Tom instruerade sönerna hur stegjärnen fungerade halkade Annika till och kanade förbi de andra.

– Det var väldigt brant och jag gled nog 70 meter. Jag hann se glaciärsprickan framför mig och tänka att jag måste försöka styra kroppen eller rulla över på mage, men det fanns inget att göra för det gick så otroligt snabbt. Jag tänkte att nu är det kört, berättar hon.

I hög hastighet försvann hon ur de andras åsyn eftersom glaciären var så brant och rutschade ned i den två och en halv meter breda glaciärsprickan.

– Vi hörde smällen när hon dunkade i väggen, sedan blev det knäpptyst och vi visste inte om hon levde eller om vi ens skulle hitta henne, säger Tom allvarligt.

Han tog sig fram till glaciärsprickan och fick kontakt med Annika som låg sju meter ned i sprickan.

– Jag hade landat på ett turligt ställe för jag hade kilat fast. Min första tanke var om jag kunde röra mina ben och det kunde jag, men jag hade ont i ryggen och nacken, säger Annika.

Tom klättrade ned till henne i sprickan samtidigt som Milton tog sig till bergstationen för att larma efter hjälp.

– Felix fick sitta på kanten till glaciärsprickan och vara mina ögon och öron ut, minns Tom.

Nere i sprickan lyckades han få upp Annika på benen och hänga henne över sin kropp.

– Det var så otroligt skönt när han sa ”jag kommer ned till dig”. Jag var rädd, det var jag, men jag kunde stå på benen med hjälp och hade känsel så det var mer situationen i sig som gjorde mig rädd.

Efter en timme, som kändes som en evighet för Annika, kom en ambulanshelikopter till platsen, helikoptern hovrade över sprickan samtidigt som ambulanspersonal firades ned och fäste en vajer i Annikas klättersele så att hon sedan kunde dras upp ur sprickan.

– Det kom en polishelikopter också och jag pratade med polisen. De konstaterade att det var en olyckshändelse och att vi hade gjort allt på rätt sätt och det kändes skönt för jag var väldigt ledsen, säger Tom.

När Annika fördes iväg med ambulanshelikoptern till sjukhuset i Schladming tog sig Tom och sönerna i ovisshet ned för glaciären.

– När vi gick från glaciärsprickan var det helt knäpptyst. Det tog en timme för oss att gå ned och när vi kom ned ringde Annika och det var så skönt, säger Tom.

På sjukhuset konstaterade läkarna att Annika fått frakturer i tolfte ryggkotan och på bäckenet. Hon blev inlagd och efter fem dagar opererades bäckenet och ryggen, den tolfte kotan stelopererades ihop med den elfte och den trettonde.

En vecka efter operationen kunde hon med hjälp av SOS International flygas hem med ambulansflyg, en läkare och en sjuksköterska, till sjukhuset i Kalmar.

– Det var helt otroligt! SOS International ringde oss varje dag och höll oss uppdaterade hela tiden, säger Annika och fortsätter:

– Det gäller att ha koll på sin hemförsäkring och att ha med försäkringskorten när man reser. Vi brukar inte vara så duktiga på det där, men den här gången hade vi det och det underlättade.

På sjukhuset i Kalmar tittade man igenom alla röntgenplåtar från Österrike och konstaterade att Annika även hade fått frakturer på revbenen, vilket orsakat blod i lungan.

– Jag fick stanna en natt på sjukhuset sedan fick jag äntligen komma hem igen och det var så otroligt skönt, säger hon.

Skadorna är långt ifrån läkta och Annika är sjukskriven ett par månader, men familjen börjar återhämta sig mentalt från traumat på glaciären.

– De där minuterna innan vi visste hur det var med Annika var oerhört...de var fruktansvärda. Vi har pratat mycket och det hjälper, men man får inte fastna i om och varför, det leder ingen vart. Det är klart att jag känner skuld för jag skulle ju visa upp Schladming för familjen och så händer det här, men vi har pratat mycket och det blir terapeutiskt, säger Tom och blir märkbart rörd.

Sommaren 2014 var han själv nära att bli förlamad efter en olycka på racercykel och resan tillbaka till det normala livet finns i deras tankar nu när Annikas tuffa väg till att bli återställd precis har börjat.

– Man lär sig att se framåt och att inte fastna i det som varit när sådana här saker händer, säger Tom.

ÅTERBLICKEN: Här kan du läsa reportaget i Bonus Weekend från 2014 om Tom Danielsson och olyckan (pdf).

Annika är hoppfull vad det gäller utsikterna att bli helt återställd i framtiden.

– Jag känner mig redan nu väldigt rörlig i ryggen, begränsningen sitter mer i höften.

Hon är van att kunna vara igång, hon är instruktör på Malkars och hon älskar att åka slalom och ser redan fram emot att en dag ge sig ut på resa igen.

– Det blir ingen mer glaciärvandring för mig, däremot ska jag åka skidor. Och jag har ju fortfarande inte sett Österrike på sommaren, skrattar hon.