Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Köttbullar tillhör julens orosmoment”
Misstänksam som jag är, letade jag dock grundligt och fann en mängd andra minst sagt daterade livsmedel som med säkerhet hade kunnat skutta ut själva om de bara kunnat öppna dörren inifrån. Ingenstans i detta kylskåp sågs dock någon överbliven julskinkerest. En händelse lika historisk som stormningen av Kaptiolium i Washington.
Det här berodde inte på att jag inte hade skinka på julbordet, utan möjligen på att den julskinka jag inhandlat var så liten att den hade passat bättre i ett dockskåp eller möjligen ett Barbiehus. Senast jag såg röken av den var någon gång på Annandagen och nu var den alltså borta.
Den decimerade skaran av julfirare i mitt hem (jag plus två döttrar som suttit i karantän i en stuga på Oknö 10 dagar före jul) lyckades även rekordsnabbt tömma kylen på andra rester, såsom Janssons frestelse, sillen, sellerisalladen och till och med brunkålen, en kvarleva från en annan tid då jag brukade tillbringa jularna i en kär familj där en medlem hade skånska rötter. Till och med köttbullarna, som för ovanlighetens skull var hemlagade, gick åt innan det var dags att ta farväl av 2020.
Just köttbullar tillhör julens största orosmoment eftersom det är en rätt jag aldrig lyckats lära mig tillaga på ett anständigt sätt. De få gånger jag har försökt, har det resulterat i större fiaskon än Dan Eliassons förklaring om varför han åkte till Kanarieöarna samt slutat som hans karriär, det vill säga i en katastrof.
I stället brukar Mamma Scans köpta köttbullar duga och ingen i familjen har någonsin haft något att invända mot detta helgerån. Det kan visserligen bero på att jag inte lagt någon större energi på att upplysa om att de inte är hemlagade, eller är det så enkelt att mina döttrar inte vågar klaga.
Men tyvärr drabbades jag den här julen av något slags Ernst-psykos och stod kvällen före julafton och försökte rulla bullar av en kletig smet med diverse obskyr smaksättning såsom kryddpeppar och andra perversiteter som förekommer i de märkliga julköttbullerecept jag lyckats googla fram på nätet.
De så kallade köttbullarna förvandlades till fyrkantiga svartbrända kränkningar i stekpannan. Jag smakade en av dem och kunde konstatera att det sorgligt nog kändes som om de var tillverkade av en väl använd, omsorgsfullt söndermixad disktrasa eller innanmätet i en skumgummimadrass.
”De så kallade köttbullarna förvandlades till fyrkantiga svartbrända kränkningar i stekpannan.”
Döm om min förvåning när döttrarna glatt tuggade i sig de oidentifierbara klumparna och bedyrade att det var de godaste köttbullar de någonsin ätit. Jag kontrollerade noga om de försökt gömma det som blev över genom att trycka fast dem under bordet eller stolsitsen men gjorde inga fynd. Själv frossade jag i prinskorv i stället och hejdade mig mitt i steget när jag skulle kasta köttbullereceptet jag använt.
Kanske kommer jag att tillaga dem flera gånger, åtminstone så länge döttrarna är studenter. Jag kom nämligen på att orsaken till att de faktiskt gillade köttbullarna kan vara att de vant sig vid att leva på svältgränsen i och med försöken att få studielånet att räcka och därför möjligen har svårare att avgöra vad som är gott eller oätligt just nu. Trodde jag, min stackars dåre.
I morse skulle jag koka ägg. Det var någon vecka sedan detta livsmedel ingick i kosten och när jag skulle öppna locket till äggkartongen lade jag märke till att det buktade onormalt mycket. Därunder, mellan äggen, fann jag en liten bit julskinka i en plastpåse. Samt elva köttbullar.
