Bröllop med gäster från andra sidan jorden
– Det känns speciellt för mig att få introducera den svenska och den australienska världen för varandra. Det känns nästan större än själva giftermålet.
Den 3 augusti fylls Slottskyrkan i Kalmar av 65 gäster från Sverige, Australien, Singapore och England.
– Vi bjöd in 85 personer, så det känns som ett rätt bra antal i slutändan. Jag trodde att fler skulle tacka nej på grund av den långa resan.
Karin Andreasson och hennes blivande make Tom Mayes funderade först på att gifta sig i New York, med fyra kompisar som sällskap.
– Men eftersom vi bor så långt bort kändes det viktigt för mig att komma hem och vara nära familjen, så jag frågade snällt om Tom kunde tänka sig att gifta sig i Sverige.
Karin Andreasson
Född: Den 29 april 1981. ”Jag växte upp i Färjestaden. När jag var 14 flyttade vi till Kalmar.”
Bor: I Sidney.
Yrke: Client service director på en reklambyrå. ”Jag är chef för kundsidan.”
Familj: Tom och sonen Jackson, 2 år.
Intressen: ”Mat och vin. Jag är väldigt intresserad av restauranger och att äta och dricka gott. Jag älskar att resa och att umgås med vänner. Jag tränar även pilates.”
Utbildning: Studerade italienska och filmhistoria på University of Sydney.
Saknar med Sverige när jag är i Australien: ”De svenska årstiderna, frallor och bra uteserveringar. Jag saknar även att vara i samma tidszon som min familj och mina vänner. Med en tidsskillnad på minst åtta timmar krävs mycket planering.”
Saknar med Australien när jag är i Sverige: ”Riktigt gott kaffe, närheten till fantastiska stränder och den otroligt vackra naturen. Australiensarna är även väldigt avslappnade.”
Just Slottskyrkan har alltid funnits i Karins tankar.
– Mina föräldrar gifte sig i den kyrkan och mamma och jag tog alltid långa promenader där. Alla australiensiska gäster har tyckt att Kalmar slott är väldigt häftigt när vi visat bilder.
Att planera bröllop från andra sidan jorden har tagit sin tid, närmare bestämt två och ett halv år.
– Jag började med att boka slottet. Eftersom jag jobbar som projektledare har det gått rätt lätt. Jag har gjort lite varje dag för att inte stressa. Det jobbigaste har varit tidsskillnaden. Om den jag ringde inte svarade var klockan mycket och jag fick vänta till nästa dag. Det har även varit svårt att veta var jag ska vända mig gällande hår, smink och naglar i Kalmar, men mina vänner har hjälpt mig.
Att Karin skulle hamna på andra sidan jorden var inget hon trott själv.
När hon var 22 år bestämde hon sig för att göra en jorden runt-resa på ett halvår. Under resan hörde hennes dåvarande pojkvän av sig och frågade om hon hade varit i Sydney.
– Jag svarade att jag aldrig varit där. ”Det är jättemysigt. Vi kanske skulle flytta dit”, sade han då.
Sagt och gjort. Karin sökte in till stadens universitet och mejlade sin dåvarande chef i Sverige för att berätta att hon inte kom tillbaka.
– Det var 16 år sedan. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle stanna för alltid, bara plugga några år. Men sedan fick jag ett jobb, lärde känna underbara människor och helt plötsligt hade jag ett australiensiskt pass och en bebis.
Bebisen är hennes och Tom Mayes nu två år gamla son Jackson. Paret träffades när de var kollegor på en reklambyrå. Båda var då i andra förhållanden och de umgicks som kompisar i tre år.
– Det tog ett tag, men när vi båda blev singlar blev vi plötsligt ett par och det har vi varit i snart fem år.
När Karin berättar vad hon föll för hos Tom fylls rösten av värme.
– Han är så omtänksam. Han har ett hjärta av guld, men är också lite knäpp och galen, precis som jag. Vi vill båda samma saker och har samma drivkraft.
Det var Tom som ställde den magiska frågan. När Karin berättar om frieriet skrattar hon och säger att hon knappt minns det.
– Jag var så trött. Jackson var tre månader och sov inte alls. Jag fyllde år och Tom tog med mig till vår favoritrestaurang. Det var första gången vi var ute utan Jackson.
Paret var de enda gästerna den kvällen. Servitören kom ut med två glas champagne och Tom tog fram ett paket.
– Det var platt och ringen liksom poppade ut när jag öppnade det. Jag blev chockad och glömde nästan att tacka ja. Sedan grät jag en skvätt och stirrade på ringen resten av kvällen. Jag trodde varken att jag skulle gifta mig eller skaffa barn, men jag hade fel på båda punkterna.
Nu är bröllopet alltså bara några dagar bort och allt som återstår är några sista förberedelser, däribland att provsmaka menyn, som Karin beskriver som väldigt svensk.
– Jag är lite orolig över desserten. Det blir ostkaka och jag vet inte om australiensarna kommer att tycka om det. Men det får de helt enkelt ta, för jag älskar det! Vi vill bjuda på en svensk upplevelse och kommer till exempel servera varmkorv vid midnatt.
Ett annat orosmoment är bröllopsklänningens välmående efter flygturen.
– Jag har inte vågat undersöka hur den klarade resan. Det är en väldigt elegant och enkel klänning, gjord av en spansk designer.
Den blivande maken har överlåtit alla förberedelser till Karin, med undantag för byggandet av två stora 3D-bokstäver, ett T och ett K.
– Det är hans lilla projekt. Jag tror inte han har någon aning om vad som kommer att hända i helgen. Han överraskade mig med frieriet, nu blir i princip både bröllop och bröllopsresa en överraskning för honom.
Tre dagar efter vigseln bär det av mot bröllopsresans första stopp, Brantevik i Skåne, där Karins bror äger ett bed and breakfast.
– Jag har faktiskt aldrig varit där. Vi ska stanna tre nätter och bara ha det helt underbart. Det blir bad, god mat och inga krav på att gå upp tidigt. Efter det åker vi vidare till Köpenhamn. Tom kommer att älska arkitekturen.
Karin längtar efter att kliva in i kyrkan. En av anledningarna är att gästerna ska få höra den låt brudparet ska gå in i kyrkan till.
– När Tom och jag började träffas tittade vi på en tv-serie ihop som vi båda älskar. En vän till oss som är kompositör har skrivit om introlåten. Den är mer storslagen och jättevacker. Det ska bli kul att se gästernas reaktion. Samtidigt vill jag inte att tiden ska gå för fort. Det känns som en speciell tid just nu. Jag kommer nog vara rätt känslosam när dagen väl kommer.
