Minns du de klassiska 90-talsserierna ”Vänner”, ”Seinfeld” och ”Fresh prince of Bel Air”? Såklart du gör. Förmodligen har du också varma minnen av artister som TLC, Destiny's child och Aaliyah. Det vill säga – om du levde på den tiden.

Någon som ännu inte var född när det begav sig är 19-åriga Juni Rugland från Kalmar. Ändå är det någonting med den där eran som talar till henne. De senaste åren har hon gått ”all in” och börjat klä sig i 90-talets mode, sminka sig enligt 90-talets trender och lyssna på 90-talets största hits. Och hon älskar det.

– Jag tror att många i min ålder känner likadant som jag. 90-talet är precis på gränsen till internets revolution, och det känns som att det är exakt som min egen värld fast utan mobiler och sociala medier. Det är svårt att sätta ord på det, men för min generation är 90-talet någonting upphöjt som vi aldrig varit med om men ändå kan relatera till. Det blir något rosaskimrande över det som man inte upplevt.

När vi träffas har hon på sig ett matchande set med väst och byxor i denim. Håret är stort och burrigt och mitt på huvudet har hon satt upp en tjockare slinga i en scrunchie – alltså en tjockare typ av hårsnodd. Ett nätt armbandsur och ett brett bälte med guldspänne matchar de tunna guldringarna i öronen perfekt. Det här är bara ett axplock av hennes numera gedigna 90-talsgarderob.

– Modet var så himla snyggt, och jag har kunnat dra nytta av att mina föräldrar var unga på 90-talet. Min största inspiration kommer från ”Fresh prince i Bel Air” och på mitt Pinterest-konto har jag sparat massa bilder från olika 90-talsshower. Där ansträngde man sig verkligen för att ha tidstypiska kläder. Det var lite mer färgglatt då än vad det är idag.

Modeintresset till trots är det ändå musiken som ligger närmast Juni Ruglands hjärta. Sedan lite mer än ett år tillbaka är hon själv artist, och på fredag, den 30 juni, släpper hon sin efterlängtade debut-ep ”Juni's journal”. Även den är inspirerad av, just det, 90-talet.

– Jag tror inte jag är ensam om att ha en liten besatthet av 90-talet. Musiken var helt otrolig, jag står fast vid att den alltid kommer betyda något extra för mig. Låtarna var så genomarbetade med olika harmonier och det var så många fantastiska musiker verksamma samtidigt. Det finns en anledning till att vi fortfarande ser upp till så många 90-talsikoner inom film och musik.

Framförallt är det pop- och r'n'b-genren som inspirerar, och visst hörs det tydliga spår av det i hennes egna låtar.

– Jag tycker att det är fantastiskt kul när man har ett tema som binder samman musiken med det visuella. I mitt fall är det då 90-talet som knyter ihop säcken. Jag har inspirerats mycket av Destiny's child och Michael Jackson, men också av Aaliyah. Jag var ungefär 15 år när jag hörde hennes musik för första gången, och jag minns att det var något helt nytt för mig då. Jag blev djupt imponerad. Då fanns det inte i mitt huvud att jag en dag skulle kunna producera något liknande själv.

Men så blev det. Barometern-OT har tidigare skrivit om hur Juni Rugland enträget bestämde sig för att lära sig skriva och producera sin egen musik – och lyckades. Trots att hon gör allt själv, och hittills inte släppt mer än tre singlar, har hon streamats över 100 000 gånger på Spotify.

– Jag är faktiskt inte helt säker på hur det har gått till, men jag har varit väldigt aktiv på sociala medier. Oavsett är jag extremt tacksam för att folk lyssnar och jag har nästan lite svårt att ta in när andra skriver till mig att de tycker min musik är bra. Då är det klart att man undrar om man drömmer. För mig har det så länge bara varit ett projekt i dator, så det blir lite surrealistiskt. På ett väldigt bra sätt.

Hennes debut-ep består av tre låtar som alla skildrar varsitt stadium av olycklig kärlek. Den första singeln ”N.B.Y.G.” är en akronym för ”Never be your girl” och handlar om sorgen över att aldrig få bli den där speciella personens flickvän. Låt nummer två har ett helt annat uttryck och sjungs av någon som absolut inte bryr sig om något så simpelt som en kille – här är det girl power på hög nivå. Det tredje och avslutande spåret beskriver Juni Rugland som en typisk 90-talsballad med en twist.

– Jag har svårt att bestämma mig för i vilken ordning låtarna skulle ligga. Först ville jag avsluta allt med girl power från en självständig tjej som klarar sig själv, men jag visste samtidigt att jag inte kunde göra så. Olycklig kärlek kommer aldrig att vara en rak linje, känslor är inte logiska så varför skulle min musik vara det? Alla som varit olyckligt kära vet att det verkligen går upp och ner under en lång tidsperiod.

Titeln på ep:n, ”Juni's journal”, har också en förklaring som stammar ur Juni Ruglands 90-talsvurm.

– Omslaget ser ut som ett magasin, ungefär som Vogue. Där finns en bild på mig där jag poserar, en streckkod, lite text vid sidan om och allt det där. När jag tänker på 90-talet tänker jag spontant just på 90-talsmagasinen och för mig är det jätteviktigt att verkligen släppa allt under ett enhetligt tema.

Kan det någonsin bli för mycket 90-tal?

– Jag tänkte på det när jag skrev musiken – hur mycket 90-tal ska det vara? Var drar jag gränsen? Jag tycker att jag fick till en fin balans. Det finns väldigt mycket referenser dit i låtarna men jag tycker ändå att det hörs att det är en modern låt. Jag har använt instrument och tekniker som inte riktigt passar in just för att jag ville ha den twisten. När man lyssnar om 20–30 år hoppas jag att man kan se flera lager i låtarna. Fler lager än bara 90-talet.