”Ni som filmade bilolyckan: Det finns en plats i helvetet för er”

När bilen väl stod still uppstod en fasansfull tystnad som påminde mig om hur jag lyssnade efter barnens första skrik när de föddes. De där sekunderna när man inte vet om barnet lever. Maken låg framåtlutad med det vackra rödbruna håret över ansiktet. Jag ropade: ”Är ni okej?”. I tystnaden som följde flimrade bilder förbi, vårt liv passerade revy. Jag såg honom för mig i sin bröllopskostym. Maken som skrattade, som ledde mig genom en stjärnhimmel av eldflugor, första gången jag såg honom: Hur han kom gående mot mig längs vägen till Sandvik med en vandringsstav i handen. Mindes hur en osynlig person viskade i mitt öra att nu behövde jag aldrig vara ensam mer. Maken som sov. Jag hann tänka att om han inte vaknar springer jag ut framför en bil, men han vaknade och i samma stund mindes jag att min son också var i bilen, och hunden. Sonen började skrika som jag aldrig hört någon skrika förr. Det sprutade blod från honom och jag tänkte att hela han var sönder, men när jag försiktigt fått ut honom såg jag att det kom från näsan. Hunden, som legat i mitt knä utan säkerhetsbälte (aldrig mer) var helt oskadd – jag hade lyckats hålla om henne trots att en hund vid en krock i den hastigheten väger uppemot 250 kilo.

Vänliga människor kom. Tre ambulanser och en polisbil. Föraren stegade förbi med ett nonchalant ”Jag vet inte vad som hände”. Det var allt. Mitt i allt lyfte jag blicken och såg en familj på andra sidan vägen. Mamman filmade med mobilen. Pappan hade sonen på axlarna. De mötte min blick med samma likgiltighet som om de tittade på Youtube. Jag viftade åt dem att ge sig av, att sluta filma, sluta glo, men de stod kvar där de stod. Jag bad ambulansmännen att säga åt dem, för: ”Min skadade son är inte underhållning”, men de kunde inte göra det. Själv kunde jag inte lämna min chockade son, och min make skulle antagligen ha gjort sig olycklig på dem. Jag hade velat gå fram till den där mamman och pappan och spotta dem i ansiktet och säga: ”Det där är min son. Vi vet inte hur skadad han är. Han har ont och är rädd. Är det roligt?” I kväll när de lägger sin oskadade, friska pojke kommer de stryka honom över håret och säga: ”Visst var det spännande att se ambulanserna i dag?”

Till er som hjälpte oss vill jag framföra vårt varmaste tack. Ni är det som är vackert i världen. Till föraren, läkaren som skanderade ut: ”Jag är läkare” och som jag bad att titta till min pojke men som bara vände på klacken och åkte vidare mot sin semester, och framför allt till er som glodde och filmade vill jag säga: Det finns en plats i helvetet för sådana som ni.

Om föraren vill kontakta oss för att höra vilken skada han orsakade oss så har försäkringsbolaget våra kontaktuppgifter.

Mamma