Wilma Wernersson om den avgörande kampen i ”Gränslandet”: Jag var förkrossad

Kalmarbördiga Wilma Wernersson kom in i ”Robinson” som en av fyra utmanare. Genom en tävling tog de två utmanarna William Seth Wenzel och Rickard Länta sig direkt in i ”Robinson” medan Wilma Wernersson och Anna Frycklund hamnade i Gränslandet. Anna Frycklund slogs ut i en tävling ganska omgående medan Wilma Wernersson hängde kvar i Gränslandet i flera veckor. Under den tiden lyckades hon slå ut Elias Akyol genom eldtävlingen och fick se Alexander Chennaoui och Sophia Aronsson diskas på grund av fusk. Hon fick också tävla mot Ludvig Andersson om att ta sig in i ”Robinson” men förlorade mot honom i Kinaschack.

Därefter kom Johanna Thorén och Andreas Alseryd till Gränslandet, något som förändrade mycket.

– Jag blev en helt annan människa när Johanna och Andreas kom in. Gränslandet har varit galet i år och jag kände att jag trippade på tå runt en del personer. Jag blev så förtjust i både Johanna och Andreas och lättad över att få umgås med personer jag tyckte om. Det var den bästa veckan, trots att jag åkte ut, säger Wilma Wernersson.

Det skulle nämligen visa sig att det var just Johanna Thorén och Andreas Alseryd som stod för Wilma Wernerssons utträde ur Gränslandet och därmed ”Robinson”. Då Johanna lyckats vinna immunitetstävlingen ställdes Wilma och Andreas mot varandra i en tävling som innebar att den förlorande parten fick åka hem. Wilma Wernersson fick välja tävling och valde eldtävlingen igen. Beslutet tycktes rätt till en början, då Wilma snabbt fick upp en eld och Andreas hamnade långt efter.

– Mitt snöre brann ju innan han ens fått till en eld. Andreas är så lugn annars men han blev stressad och började slänga saker omkring sig. Så jag tänkte ”åh, vad skönt, jag har det här.”.

Men så fick Andreas igång en eld och valde att chansa.

– Han ställde två stora träbitar mot varandra nästan direkt. Det var verkligen en chansning. De kan rasa och kväva elden. Jag ville inte göra så. Men plötsligt hade han världens brasa. Jag blev helt paff.

Chansningen gick hem, Andreas vann tävlingen och Wilma Wernersson fick bege sig hemåt.

– Jag var helt förkrossad och kunde inte förstå vad som hade hänt. Nu i efterhand har jag fått veta att Andreas dessutom hade dåligt samvete för att han hade lurat mig om kinaschacket. Det märktes att han var ledsen.

Redan innan tävlingen hade det varit starka känslor för de tre i Gränslandet då de fick brev hemifrån.

– Det var världens känslovåg. Jag bröt ihop. Man har noll kontakt med omvärlden och träffar bara främlingar. Jag läste dem 20 gånger under en dag.

Att komma tillbaka till verkligheten efter 21 dagar i Haparandas skärgård utan kontakt med omvärlden var oväntat omtumlande berättar hon.

– Det var mycket att ta in. Jag hade varit så säker på att jag skulle ta hem tävlingen och vara kvar. Jag minns att när jag satte mig i bilen och fick min mobil så kände jag ”jag vill inte ha den här. Vänd bilen, jag vill tillbaka”, säger hon och fortsätter:

– Jag var först i skogen och sedan i Gränslandet i totalt 21 dygn. Det är tre veckor utan någon kontakt med omvärlden alls. Det händer saker med en då. Att plötsligt åka bil, se en stad, det blev för mycket att ta in. Efter någon dag fick jag åka hem. Det var fantastiskt att komma hem, då lossnade det. Jag grät mycket och kroppen var ur balans första veckan. Den var som en svamp som ville suga åt sig all näring, men samtidigt kunde man inte äta så mycket.

När Wilma Wernersson nu ser tillbaka på perioden är känslorna blandade.

– Det var en jättespeciell resa tycker jag, själva definitionen av uttrycket ”ibland blir det inte som man har tänkt sig”. Det blev inte alls som jag trodde att det skulle vara att vara med i ”Robinson”. Dels för att det var annorlunda att komma in som utmanare, dels för att vi var i Sverige. Tyvärr är jag väldigt prestationsinriktad och jag har inte varit nöjd nu när jag har kollat på avsnitten. Jag hoppas att jag kan se dem igen om ett år och få ett annan bild.

Innan hon fick se avsnitten funderade hon mycket på hur hon skulle framställas i tv.

– Jag hade det i åtanke när jag var där så jag höll medvetet igen, jag försökte hålla mig neutral. Det är ett så pass stort tv-program att jag inte ville att tittarna skulle få en felaktig bild av mig. Men jag tycker att jag känner igen mig själv. I vissa situationer önskar jag att jag hade sagt ifrån mer. Man fick tänka sig för mycket, allt kunde vändas till ens nackdel. Men jag är glad och tacksam över att jag har fått uppleva det här. Jag tror att det har stärkt mig. Jag har fått lite mer skinn på näsan.

På frågan om vem hon tycker bör vinna tvekar hon inte med svaret.

– Jag är ju partisk eftersom jag har träffat vissa men jag tycker inte att bilden man får av Johanna Thorén är rättvis. Hon är driftig, klurig och kunnig om naturen. Hon lärde mig mycket och det framgår inte riktigt på tv. Johanna har blivit påverkad av spelet, det märker man. Men folk ska veta att hon inte framställs helt rättvist. Där och då kände jag att jag gärna sett att Johanna hade vunnit.