Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: En lycklig kväll som Oskarshamn sent ska glömma

Den 10 mars 2020.

Då möttes också IK Oskarshamn och Brynäs, i Be-Ge Hockey Center. Det var nästan fullspikat. IKO vann med 5-4 och folk dansade i ”kalsonger och mage”, som Ulf Lundell sjunger i ”Tranorna kommer”, på ståplats.

Två dagar senare åkte jag och kollega Jesper Hallberg till Linköping och kände oss som Will Smith i ”I am legend”. Det var vi och kanske 30 pers till i gigantiska Saab Arena som tar 8 500 pers.

Det kändes bisarrt, men skulle snart bli en vana.

Sedan dess har det spelats en massa matcher, HV71 har åkt ur, IKO har fått en gratisplats, folk har jobbat hemifrån och mjuk toffee har försvunnit ur Aladdinasken.

Livet har pågått, fast på någon form av sorgesam halvfart.

Nu, efter ett och ett halvt år med mer eller mindre tomma läktare, var verkligheten tillbaka. Verkligheten som vi minns den, verkligheten som den ska vara.

Det började dock inte så kul.

Här hade en hel bygd laddat för en maffig publiken tillbaka-entré – och så funkade inte ljudet. När de väl – hjälpligt – fick i gång slutet introlåten, så öppnades inte entrédörren och "Dance macabre" fick startas om. Då åkte spelarna in – på fel ställe i låten...

Jaja.

Sedan satt jag mest och njöt av kulissen, ljudet, allsången och vyn av en packad kortsida under första perioden. Det var så vackert att jag nästan glömde matchen.

I andra perioden möttes två karriärer på något märkligt vis.

Först hjälptes premiumförvärvet Dale Weise – som gjorde debut i SHL efter att ha varit knäskadad under flera veckor – av isen i svåra smärtor, utan att kunna stödja på vänsterbenet.

Nu är jag ju inte doktor, men jag blir förvånad om vi ser mer av den 500-faldige NHL-veteranen i IKO-tröjan. Kanske var det karriären som släcktes i samma sekund som han leddes ut.

Bara någon minut senare tändes i stället en annan karriär. 19-årige norrmannen Mikkel Øby-Olsen direktsköt och satte 2–2. Hallen exploderade. Den unge norrmannen var faktiskt den som med sin energi i mångt och mycket väckte IKO.

För det var ett yrvaket och slarvigt IK Oskarshamn initialt. Joe Cannata gav bort ett mål och första halvan av andra perioden var det han som höll IKO kvar i matchen.

– Vi har det bästa kvar, sa Martin Filander till C More i pausen mellan andra och tredje och kunde nog inte ana hur rätt han hade.

Tomáš Zohorna och Kim Rosdahl gjorde två mål vardera, det var bud på ännu mer och IKO klädde av Brynäs – som nu förlorat fem raka SHL-matcher i Oskarshamn och inte har vunnit i Oskarshamn sedan 2005 – in på bara Gevaliakallingarna.

Döderhultarn gjorde processen kort med Gävlebocken.

• • •

Även om det sett över hela matchen kanske inte var IKO:s bästa insats för säsongen, så blev utdelningen retroaktiv och välförtjänt.

Sju poäng på fyra matcher är bra, men faktiskt i underkant. IK Oskarshamn har inlett SHL ytterst förtroendeingivande. Robust, stabilt, spelförande.

Och så har de – som vi varit inne på förut – spets på spetsen.

Kedjan med bröderna Zohorna (Tomáš gjorde tre mål, Hynek passade till alla tre) och fräsiga fyndet Cam Brace (två assister) måste vara en av ligans bästa för tillfället. Det är konstant anfallssnurr, chans på chans. Fantasi och bubblande, lyckligt lir, om man kan säga så.

Det kan man.

Det var länge sedan jag såg tre spelare ha så roligt tillsammans.

Lyckliga.

Och om spelarna var lyckliga där ute på isen, så var det inget mot vad publiken var. Klacken – maffigt stor – stod kvar långt efter matchen och sjöng så mycket och så högt att spelarna inte fann nån annan utväg än att – i suspensoarer och damasker – komma ut och tacka en gång till.

Sånt man annars bara ser när man vinner SM-guld eller går upp i SHL, typ.

Inte vanliga kvällar.

Men det här var ingen vanlig kväll.

Om du frågar alla som var i Be-Ge Hockey Center, så kommer de svara att det var en böljande, himlastormande, vacker och lycklig kväll.