Omskolningen – från löpare till regionens hetaste triatlet: ”Inte för att få en quick fix, det här är passion”

Norrlidsbadet är nog aldrig så vackert som i juli, solen står redan högt när Oliver Wykman anländer till Koudden trots att klockan inte har hunnit bli sex på morgonen. Om han precis har genomgått en bagarväckning så döljer 28-åringen det väldigt väl.

Han ser pigg ut.

– God morgon! Jag ser att du har kaffet med dig.

En dryg timmes simning ska inleda den här tisdagen. Om man som förälder omöjligt kan säga vilket av barnen man tycker bäst om, så är grenarna i triathlon det totalt motsatta för Wykman. Han älskar löpningen och har hittat en hatkärlek för cyklingen. Simningen är hans nemesis.

– När jag började med triathlon så märkte jag ju att jag hade en otrolig svaghet i simningen. Och grubblade, ”Tänk om jag kunde simma från början”. Jag inser nu mer och mer att det är i princip omöjligt att bli den bästa simmaren. Men att bli en tillräckligt bra simmare, det är inte omöjligt. Så jag har vänt på det.

Hur mycket simning tränar du i bassäng?

– Igår körde jag inne och skulle väl säga att det är 50/50 ungefär. Två-tre pass inne och två ute. Ute handlar det mer om att träna på öppet vatten och sikta på bojar.

Det är jobbigare ute?

– Absolut. Inomhus har du alla linjer och linor. Sedan hjälper våtdräkten mig mycket som är lite svagare simmare än många andra.

Vad tänker du på när du simmar?

– Här ute? Det är väl livet. När man kör de här lite snabbare passen så försöker man tänka på tekniken. Men jag drömmer mig bort, sjunger på någon sång. Jag kommer inte ihåg allt man tänker på i detalj, men lite vad som som ska hända idag, vad som hände igår, att det är kul att du är här. Man flyter bort lite. När jag springer så lyssnar jag mycket på fotbollspoddar, men i vattnet försvinner man lite och det är ganska skönt.

När börjar du simma utomhus?

– Det är lite beroende på vädret och vad man har för tävlingsplan. Men i maj, slutet av maj, haha. Det är alltid mer eller mindre stress för man vill ha kört något i havet innan man kastar sig i. Men för oss i norra Europa spelar det inte så stor roll ändå, för det finns inga tävlingar förrän i juni.

Passet är klart, men dagen har ett tajt schema så det finns inte tid för någon längre återhämtning. Wykman slänger sig in i bilen för en snabbdusch hemma innan han ska vara på jobbet vid åtta.

– Jag har förberett frukost och grejer så jag käkar på jobbet, så det blir bara ett snabbt stopp hemma.

Han tävlar, trots bytet av idrott, fortfarande för Högby IF och är mest känd lokalt som en löpare. Omskolningen till triathlon är relativt ny, men det har hänt saker på de här tre åren.

– Jag var faktiskt fotbollsspelare tills jag fyllde 20 och hatade att springa. Sedan hände det något och jag började springa för sex-sju år sedan. Man jag har alltid varit intresserad av cykelsport och när du bor i Kalmar så blir det ofrånkomligt för triathlon kommer tätt inpå en. Jag pratade med lite folk runtomkring, som jag litade på, och undrade om de trodde att jag skulle bli en mycket sämre löpare om jag ville testa att köra triathlon i ett år.

– Men det var många som sa att det inte alls behövde bli så. Och det som hände var att jag blev en bättre löpare under året när jag tränade fler grenar.

För att du blev starkare?

– Ja, jag skulle säga att det är en stor del. Nu började jag sent med löpning, men man får en hårdhet av att träna cykel. Det är nog framför allt det. Hjärtat vet inte vad du tränar, det vet bara att du tränar och får jobba hårt ändå. Det handlar nog också om att jag slappnade av, fick en annan inställning till löpningen och att den inte blev min primära sport gjorde mycket.

Men träningsmängden är också större?

– Jo, tränar du löpning så kanske det under en ”stor” vecka rör sig om 12-13 timmar. I triathlon tränar du det dubbla en ”normal” vecka. Och om du kan hålla för den träningen utan att bli helt nedkörd så blir du bättre. Så nu försöker jag förmedla det till folk, som frågar mig om de kan träna fler grenar, att det verkligen kan bli bättre.

En burk med kvarg, youghurt och müsli vid datorn, den här dagen lite lyxig med öländska jordgubbar. Så ser frukosten ut. Wykman jobbar som nämndsekreterare på Kalmar kommun och har gått ner till 60 procent i arbetstid sedan i julas.

– Jag jobbar mest med nämndadministration runt politikerna, främst kring Kultur- och fritidsnämnden. Jag har också en roll som registrator och diarieför alla handlingar, så det blir att man pratar mycket med dina kollegor som vill ha ut dokument. Det är väl vad jag gör, lite kortfattat, och det kanske inte låter så kul men kan vara rätt spännande.

Wykman ler.

–Jag valde mellan att bli, lärare, journalist och statsvetare, det var väl lite 1X2. Men jag valde statsvetare så man inte blir någonting... Men jag tycker att det är kul med politik och internationella relationer.

Sponsorer blir än viktigare nu då, när du gått ner i arbetstid?

– Ja, man får inte vara otacksam för något.

En femhundring från ”Lisas syateljé” är mer än välkommen?

– Ja. sedan försöker jag göra det lite proffsigt, skilja på dem som lägger lite mer, och hålla isär det lite. Jag tackar inte nej till 500 kronor från Lisas syateljé, men hon får inte tryck på tävlingsdräkten för det kostar lika mycket. Men nu när jag bestämde mig för att jobba lite mindre så behöver man få ihop lite för triathlon är dyrt. Det är mycket material. Så jag försöker täcka utgifterna för idrotten och så får jag leva lite mer sparsamt runt om.

Pengarna går till läger?

– Exakt. Jag försöker få ihop till ett läger betalt. Sedan får man hushålla med annat.

Han jobbar till lunch, åker hem, käkar och hinner jobba en timme till hemma innan han tar snabb vila med slutna ögon för att samla kraft inför eftermiddagens cykelträning.

– I dag är det ett tröskelpass på två och en halv timme. Man lägger in sex intervaller på 15 minuter i zon som det kallas och sedan fem minuter när man rullar lite.

Har du någon att cykla med?

– Jag har två jätteduktiga killar som jag kör med. Men de reste bort i morse så jag ska köra ensam idag. Och det blir mycket egenträning. Löpningen kan jag köra med Högbykompisar, men det blir mycket ensampass på cykeln. Det är en individuell sport och jag har mitt träningsprogram. På sommaren specifikt så har man mål och egna planer så det är svårt att träna tillsammans. Man har pass som är skräddarsydda för en själv. Jag är glad om jag kan få sällskap tre pass i veckan på vintern och två på sommaren. Men 80 procent så är jag ensam så det blir mycket poddar.

Hur många är sportpoddar?

– Ganska många. Man hinner med ett par avsnitt i veckan. Det är fotbollspoddar, er (Barometerns) om Kalmar FF tycker jag är rolig att lyssna på och även andra. Ibland kan jag hänga med Europapodden på Sverige radio så vet man vad som händer. Och om jag tränar tidigt på morgonen så brukar jag lyssna på P4 Kalmar och har koll på läget i världen sen.

Vi hinner med en kopp innan cykelpasset. Wykman häller upp svart kaffe i vita muggar. Den här veckan är han gräsänkling, sambon jobbar i Stockholm.

– Hon är gammal elitsimmare, satsar inte längre, men hon fattar vad det innebär. Vi kan göra mycket av träningen ihop och få kvalitetstid tillsammans. Vi får uppleva mycket genom idrotten och hon har själv börjat köra lite triathlon. Det blir ett sätt att umgås, istället för att man bara ligger hemma i soffan och kollar på film. Vi kan vara ute och cykla i två timmar och ta en fika någonstans.

Det är en fördel att hon har ett förflutet inom elitidrott?

– Det är nog en förutsättning för att det ska funka, att hon är en del av det. Utan hennes stöttning hade det inte gått. Dels tycker hon att det är roligt och på min nivå handlar det fortfarande om att hitta en lagom nivå på allt. Tränar man 25 timmar i veckan, som jag gör, så vet man att allt måste funka i övrigt. Jag har inte de ekonomiska förutsättningarna att åka på läger i tre månader, och vet inte om jag hade velat det heller, Så det gäller att hitta något som fungerar varje dag.

Vi kommer in på Kalmar FF, på Rydströms betydelse för förvandlingen och på Manchester United, Wykmans andra favoritlag. Om det verkligen är bra att Cristiano Ronaldo är där. Intresset för fotbollen är väldigt starkt, och det är kanske inte helt vanligt hos konditionsidrottare.

– Jag spelade i IFK Berga som ungdomsspelare och sedan som senior i Smedby och Hossmo, säger Wykman.

Hade du drömmar?

– Ja, det är klart jag hade. Det hoppas jag i alla fall. Jag var väl okej, var med lite i Smålandslaget och inne i KFF. Men det var innan deras akademi började på allvar, det hette fortfarande fotbollsgymnasiet när jag höll på.

Hur länge spelade du?

– Jag spelade seniorfotboll under gymnasietiden och där någonstans tröttade jag väl lite. Dels för att jag alltid har varit sådan att om jag gör någonting så gör jag det ordentligt. Det är inte alla som vill i division 4 och det har jag full respekt för. Sedan var de mycket bättre än mig ändå, så det handlade inte om det utan mer att vi var några stycken som la mer mycket tid. Så då halkade jag in på löpning istället, det var mer tidseffektivt också.

Ironman Kalmar har över tid varit en jättesuccé, startplatserna, till både Mini Tri och den stora tävlingen har tidigare försvunnit på bara några timmar efter att de släppts. I år är läget helt annorlunda. Det finns både en tveksamhet och oro från arrangörerna inför helgen i augusti och ingen kan riktigt sia om hur stort intresset kommer att vara. I ett världsligt perspektiv har sporten även fått en hård smäll av kriget i Ukraina eftersom Ryssland har varit en maktfaktor inom Ironman.

– Jag tror att många idrotter står inför ett stålbad efter pandemin och får se vart man kommer ut efter den. Padel fick en peak för det fick man göra under pandemin. Triathlon tappade i den bemärkelsen att loppen försvann. De som bara kör triathlon för att tävla lade ju ner och kvar blev de som tycker om träningsformen. Men om man ser till Ironman i Kalmar så tror jag att man tappade väldigt många som ser det som en engångsgrej, de som gör det bara för att ha gjort det. Och får man inte göra det så skiter man i det.

Hur har de senaste åren varit för dig, som skulle börja en satsning?

– Jag ska inte säga att det var en fördel med pandemin, för det är hemskt att folk blev sjuka. Men för mig innebar det att man under en längre period kunde få kontinuitet i träningen utan avbrott när man vill prestera på en tävling. När man inte har något problem med motivationen så fick jag tolv månaders grundträning under 2020 och jag tyckte att jag kunde se resultat av det ifjol. Och jag ser ännu mer i år. Det passade mig. Jag är inte någon som gör det här för att få hejarop utan min motivation kommer inifrån, en inre låga. Det är ju inte så att jag går upp innan klockan sex på morgonen och simmar för att jag ska få applåder. Sedan är det inte det här skitkul varje dag, när det är snöblandat regn och becksvart på morgonen i november och man ska ut och springa. Men på något sätt är man så inne i det då.

Tror du det ligger något i det som många tror, att när fåfängan inte fick sitt syre så kvävdes haussen kring triathlon och Ironman?

– Jag ska inte beskylla någon att göra det för uppmärksamheten. Men jag är den första att skriva under på att du för fem tusen spänn köper dig en dag att vara rockstjärna på. Det gör man ju. Sedan hoppas jag att alla har fler drivkrafter i det. Det är klart att man håller på med det för tävlingarna och jag har full respekt för att 90 procent inte hade gjort det utan dem. Det är inte så konstigt.

Wykman fortsätter.

– Sedan är det tråkigt om man bara gör det en gång för att ha gjort det. Det är ändå bättre att hitta något som håller i längden. Kanske är inte Ironman för alla, jag kommer ju från löpningen och kan bli lika imponerad av någon som springer ett maraton snabbt, eller en halvmara eller simmar Vansbrosimmet fort. Alla behöver inte göra Ironman och snart är inte det värst. Nu springer folk hundra miles, ska springa från kust till kust i USA...

....eller hoppar från en helikopter ner i någon norsk fjord och inleder sitt triathlon där?

– Exakt, exakt. Och jag tror att det där blir osunt i längden. När alla ska försöka att trumfa varandra med sådant. Det är där vi tappar vår elitbredd som har funnits inom konditionsidrotten tidigare. Toppen på isberget är bra, men det är mycket smalare i toppen. Det är svårt att jämföra med triathlon som är så ung som sport. Men hur många springer under tre timmar på Stockholm Marathon nu, det är inte 200 stycken. Tidigare var det 300 svenskar som gjorde det.

Wykman byter om, tar på sig en vit cykeldräkt.

– Vi får väl se hur många som kommer stå på startlinjen, anmälningarna är fulla men folk kommer nog att skita i det. För många är fem tusen kronor inte så mycket som det är för mig. Men det svåra och tuffa blir ju efteråt, vad händer 2023. Fyller vi startfältet då? Då får alla börja om, nu har många bara skjutit fram sin plats. Vad händer när det börjar om på riktigt? Jag tror det här året kommer bli avgörande, om folk som står och tittar blir sugna eller inte. Om de hellre spelar padel och tar en bärs efteråt. Där står nog sporten inför ett vägskäl.

Vad tror du om folkfesten, får den nytt liv?

– Publiken kommer att finnas där. Det finns ett uppdämt behov och folk har inte tröttnat på fest. Ironman är trots allt en fest. Men för mig handlar det inte så mycket om det. Det här är inte något som jag har hittat och trott att jag kan bli bra på snabbt, som en quickfix. Det är en passion för mig.

Vad baseras den i?

– Passionen baseras i att jag älskar att göra jobbet varje dag. Man startar morgonen med ett träningspass och kopplar nackgrepp på dagen. Inte för att ge ångest till andra, jag kan ta sovmorgon ibland, inte göra ett skit till tio och kolla på nyhetsmorgon. Men på det stora hela trivs jag med den här livsstilen.

Finns det ett ”men” i livsstilen?

– Det tar så ohyggligt mycket tid. I en perfekt värld hade vi kanske träffats halv åtta idag istället för vid sex, tränat och sedan jobbat mellan 9-13. Det är ju en rätt stor belastning när man tränar fyra timmar om dagen och har en timme till inställning inför träningen. Jag försöker sova åtta timmar också så då försvinner timmarna snabbt.

Funderar du på att köra Hawaii?

– Någon gång kanske. Jag tycker så här, personligen är det inget självändamål att åka till Hawaii. Det är det ultimata målet i triathlon för många på motionärsnivå och det är extremt stort. Men för min del så känner jag att det inte tar slut vid Hawaii. Då skulle man hitta en tävling med så dåligt motstånd som möjligt och kvala in, säger Wykman och fortsätter

– Det är en resa som kanske kostar 100 000 och man måste bestämma sig på några timmar. Att betala så mycket, som läget är för mig just nu, när man inte har det som en slutstation. Nja, det skulle man nog få överväga i så fall. Sedan kan det ge många ringar på vattnet när det kommer till sponsorer och sådant.

Det kan bli värt det?

– Det absolut häftigaste skulle vara att kvala in och köra Hawaii som proffs. Kanske inte vinna, men att komma dit när man är redo för det. Det är klart att det finns där, men det är inget som jag tänker på. Jag har inget foto över sängen som det står Hawaii på. För mig är det viktigare att se att jag utvecklas.

Resan går ut mot Lindsdal, Läckeby, över Bäckebo och Kristvallabrunn, till mindre trafikerade vägar. Tröskelpass på cykel, ensam på skogsvägar, är tufft. Wykman har hittat rätt inställning och approach till dem. Han pratar med entusiasm om timmarna på cykeln när han är tillbaka och byter till löparskor.

– Men tänker att i eftermiddag ska vi köra det här passet, det ska bli kul. Sedan kan man ha ångest över tuffa pass, men det är samtidigt den nerven man älskar. Hur kommer det att bli idag?

Löpningen är något annat, löpningen är hemma, det trygga och stabila. Om det, som utomstående, är svårt att se hur fort han simmar som triatlet, vilket tempo han har på cykeln, så sticker löpningen ut. Det går väldigt fort, det finns ett löpsteg där som många inom sporten skulle döda för.

– Några år senare har jag kommit en bit med simningen och cyklingen, men är tacksam att jag har min löpning. Det är en skön känsla att ha sin bästa gren kvar, den som många fasar för.

Där kan du väl få träningssällskap också?

– Jag har kompisar i Högby som jag tränar med. Min löpning är ju i övervikt för vad triatleter gör. Många håller igen av skadeanledning, men eftersom jag har en hårdhet efter att ha tränat löpning så funkar det väldigt bra för mig. Om det är vanligt att träna sju-åtta mil i veckan, så kör jag kanske tio-elva mil. Så länge jag kan göra det är jag jättetacksam.

Hur bra var du som renodlad löpare?

– Jag är en bättre löpare nu. Men jag tävlade på hyfsad svensk nivå. Var 18:e svensk på Göteborgsvarvet och vann Växjö Marathon ifjol på hösten.

Hur länge hänger du med David Nilsson?

– Det beror på hur långt han springer, om det är ett marathon så hänger jag kanske med första milen. Men David är på en helt annan nivå, jag skulle säga att han är två och ett halvt trappsteg upp. Och att komma upp i hans nivå skulle vara väldigt svårt när man håller på med triathlon för det behövs så mycket grenspecifik träning.

Var det ett av skälen till att du valde triathlon?

– Precis, det var en av grejerna. Jag tänkte för mig själv att jag älskar att träna och tävla och ville hitta en livsstil där jag gör det så mycket som möjligt. Jag har alltid gillat triathlon och cykeltränat vid sidan om löpningen. Jag anmälde mig 2018, körde 2019 efter att ha tränat i mindre än ett år. Jag vet att jag inte kommer att vinna OS-guld i triathlon, men jag kan fasen tävla som proffs. Om jag kan mäta mig med topp fem i Sverige så är jag topp 50 i Europa.

– Stackars David, brukar jag säga, men han är bäst i Sverige och definitivt bland de 50 i Europa. Men han har 20 i USA före sig, 50 afrikaner och 20 asiater. Den konkurrensen finns inte i triathlon, det är bara att vara ärlig. Det är USA och Europa som har triatleter. Sedan om man tittar på de bästa så är de i världseliten i varje gren och springer i princip lika bra som David på 5 000 meter och 10 000 meter. Men även om jag inte kan bli så bra så kan jag nå trädkronorna.

Det blir så utslagsgivande i sådana här sporter, fotbollsspelare i allsvenskan slipper ju jämföra sig mot dem i Real Madrid. Men man kan ta brons i stavhopp i SM på 4.80 och så hoppar Duplantis 6.20?

– Så är det ju. Men jag tror inte att jag kommer få se någon mer Duplantis under min livstid och det kommer alltid att finnas undantag. Om det så gäller idrottare, musiker eller vad som helst. Men letar man efter det så får alla lägga ner, för då har han inga motståndare. Man får tänka så att när Duplantis har en dålig dag, då ska jag vara där och hugga, då ska jag vinna.

Kan det vara knäckande för dig att se någon tid som en i världseliten gör på tävling?

– Än så länge är jag så ung, dum och naiv i sporten. Men när man ser de som gör en Ironman på 7.45, det är utopiska tider. Men samtidigt så känner jag att om jag har kapat en timme på Ironman på tre år, vad fasen, kan jag inte kapa en halvtimme till på de kommande tre åren då. Och sedan kanske jag kan kapa en kvart till under nästa treårsperiod. Då är jag på låga åtta timmar och gör inte bort mig mot proffsen.

– När jag vann Kalmar Malkars 21 så var inte David där. Hade han varit det hade det blivit svårt för mig att vinna. Men jag gjorde det som krävdes för att vinna den dagen, mot det motstånd som var på plats. Det är då jag ska vara där och hugga, vinna tävlingar. Och så är det väl med triathlon också. När jag tävlade på en halv Ironman i Danmark så gick många på knäna i löpningen. Jag hade en fördel där mot alla andra. Det gjorde ont på mig också, men ondare i andra. Och där hittar jag min njutning, när det är tuffa förhållanden och jag kan utmana de som jag egentligen inte kan utmana.

Wykman funderar lite.

– Jag förstår vad du menar, men jag försöker motiveras av det istället. Tänka att det är långt upp, men det är inte så långt upp. Och samtidigt sätta delmål på vägen som är realistiska. Jag är ingen drömmare på det sättet, utan försöker sätta upp realistiska mål i allting. Jag kommer inte att vinna Ironman Kalmar nästa år, men jag ser en vinst i att gå under nio timmar. Då har jag tagit ett ganska stort steg på tre år och kan ta stora framåt.

Tid eller placering, vilket är viktigast i Kalmar?

– Svårt att säga, det är väl lite både och. Gör jag tiden jag vill göra så vet jag ungefär vad det räcker till så det blir en kombination. Det är också det fina med triathlon, att det är mycket som kan påverka vilket race det blir. Vaknar man upp och det är ösregn och blåser 20 sekundmeter så får man ställa om.

Vad räcker 8.59.23 till om du skulle göra den tiden?

– En bra dag så är jag topp tre i min klass (25-29 år) och en sämre topp fem. Totalt med alla proffs så borde det åtminstone vara topp 30. När jag har uppnått tiderna och placeringsmålen som jag har satt upp först och främst så får jag överväga om jag ska börja tävla som proffs. Men jag behöver bli lite bättre simmare för att kunna haka på dem. Det finns många fördelar med att tävla som proffs och det finns inget kvalsystem. Man köper sin plats helt enkelt.

Ironman i Kalmar i augusti, hur mycket tänker du på det?

– Det är ju det stora målet. Kanske inte varje dag, men det finns ständigt där i bakhuvudet, säger Oliver Wykman.