Källartrappan är mörk. Bredvid ståldörren sitter ett kodlås. Receptionisten pressar in fyra knappar, trycker ner handtaget och öppnar dörren.

När lysrörsljuset slås på uppenbarar sig skatten.

Rad efter rad av grå stålhyllor. Slipade vinglas trängs med karaffer, glasskålar och färgstarka serveringsfat.

Lennart Werner, bildningschef i Emmaboda kommun, blickar ut över samlingen.

– Det är ju kulturarvet, säger han.

På gavlarna sitter handskrivna lappar: Formgivarna Erik Höglund och Monica Backström har egna hyllor. En meterhög pjäs av Ulrika Hydman Vallien står på golvet, inpackad i bubbelplast.

Totalt är det nästan tusen hyllmeter fyllt av glas. Eller omkring 35 000 föremål – de äldsta från mitten av 1700-talet.

Mellan hyllorna står rader av ouppackade flyttlådor.

The Glass Factorys källare ruvar på en kulturskatt som skulle kunna vara en guldgruva för forskare och glasälskare världen över. Om det inte vore för en liten detalj. En arbetsuppgift som ingen har hunnit utföra.

Det var 2008 som frågan ställdes på sin spets. Entreprenören Torsten Jansson hade köpt Orrefors Kosta Boda och ville göra sig av med glasarkivet. Om ingen myndighet var beredd att ta över skulle han sälja det styckvis.

Kulturarvet riskerade att spridas över världen, och aldrig gå att samla ihop igen.

– Stafettpinnen gick runt, vem som skulle ta ansvaret. Då tog Emmaboda kommun det, säger Lennart Werner.

Var det fler intresserade?

– Nej, det var väl inte det.

Kommunen köpte glassamlingen för tio miljoner kronor. Två år senare tog Emmaboda över hela det gamla bruket och renoverade det för att skapa ett kommunalt museum.

Senare har samlingen fyllts på med glas från Johansfors och andra av traktens glasbruk. Glaset i källaren är försäkrat för mer än 30 miljoner kronor.

Museet i Boda öppnar sommaren 2011. Ambitionerna är höga. Källaren ska bli en permanent kronologisk utställning, och vara tillgänglig för visningar.

Processen har gått snabbt. En orsak till stressen handlar om kommunens samarbetspartner; företaget Design House Stockholm har bråttom att komma i gång.

Företaget ska driva glashyttan, varuhuset Open och sköta den gemensamma receptionen. Men 2012 börjar Design House Stockholm att dra sig ur satsningen.

– Plötsligt hade vi en kostnad för en receptionist. Och hyttan, vad skulle vi göra med den? säger Maja Heuer, chef för The Glass Factory fram till augusti 2019.

För att rädda hyttan och receptionen måste det komma in nya pengar. Museet tvingas att tänka om.

– Vi började vi jobba väldigt mycket med projekt, för att finansiera de här tjänsterna, säger Maja Heuer.

Allt fokus riktas nu på projekten. Att gå igenom kulturarvet i källaren är inte längre lika viktigt.

– Vi fick ju in pengarna. Men den lyxen att någon sitter där nere – som det ska vara – den har vi aldrig haft, säger Maja Heuer.

I dag finns flera olika förteckningar över glaset. Samlingarna från Gullaskruv och Johansfors är genomgångna och fotograferade. Här behövs ett modernt datasystem för att glaset ska bli sökbart.

Samlingen från Kosta Boda – den kommunen köpte för tio miljoner – är däremot varken genomgången eller fotograferad.

– Allt måste packas upp. Det måste skrivas ett litet nummer under varje föremål. Det måste fotas, det måste in i datasystem. Vi har pratat jättemycket om det här, men det har inte funnits pengar, säger Maja Heuer.

Har det funnits någon gammal förteckning över samlingen? Eller hur visste man vad den innehöll?

– Nej det har inte funnits nånting. Det är ju bruken som har samlat. Och konstnärerna delvis. De har ju samlat det som de tyckte var kul. Så där finns ju ingenting.

Det finns grejer där som ingen vet vad det är?

– Absolut. Eller, ja, det kanske finns någon väldigt duktig person som vet vad det är. Men här behövs en specialist som går igenom det här. Det är proffs som behövs.

Några av glaspjäserna finns med i museets fasta utställning. Andra har varit uppe i museet på samlingsutställningar innan de fått återvända till källaren.

Men majoriteten av glaset är inte sökbart för forskare, och Emmabodaborna har ingen möjlighet att få se kulturarvet de äger.

Barometern-OT:s granskning har visat att Emmaboda totalt satsat 55 miljoner kronor på The Glass Factory. Till hösten 2020 ska museet få en ny chef. Ett av uppdragen blir att göra glaset i källaren tillgängligt för forskare och för allmänheten.

– Tanken är att man lägger upp det så att det är sökbart efter konstens alla regler, säger Lennart Werner.

Vad en katalogisering kommer att kosta vågar han inte uttala sig om.

– Nej. Jag har inte räknat på det och tror inte att någon annan gjort det heller.

Museet har funnits i åtta år. Hur kommer det sig att det här inte har blivit av?

– Det har varit fokus på aktiviteter och att skapa den här mötesplatsen.

Kommer ni att klara av att katalogisera samlingen?

– Det beror på hur vi styr resurserna och vilka partners vi skaffar oss – vilka som kan tänkas bidra och hjälpa till, säger Lennart Werner.