Till sist vågade Erika ta steget – lämnade universitetet för dansklubben

Har du ägt dansgolvet någon gång?

Förmodligen har du i alla fall drömt om det, det har vi nog alla.

Erika Lundby, som driver dansklubben Happy Dance, ser det ibland på sina kurser och utbildningar.

– Det är så härligt när någon säger att de för första gången fick känna sig stolta över sig själva i dansen och äga ett rum! Alla kan lära sig dansa och vi arbetar för att man ska våga känna sig fin och tycka om sin kropp. Allt handlar om att må bra, säger hon.

Det är på dansgolvet Erika Lundby själv mår som allra bäst.

Nu, när hon har sin egen lokal, händer det att hon ger sig ut på golvet och dansar ensam.

Bara för att hon mår så bra av det och för att hon älskar det.

– Dansen betyder egentligen allt för mig. Dansen får mig att må bra, den ger mig energi och får mig att stressa ned. Det är enormt påfyllande och det bästa är när man gör det med andra.

Precis som många andra verksamheter drabbas Happy Dance hårt i coronatider.

– Det är en tuff situation, men vi fortsätter arbeta för dansen för vi vet hur viktig den är för folkhälsan. Vi följer riktlinjerna för arrangörer och har gjort mängder med anpassningar sedan corona startade. Från imorgon söndag går vi över till helt onlinebaserad verksamhet. Så inga kurser kommer att vara på plats i studion. Det fungerar väldigt bra och vi kommer också att ha en del gratis danspass online under vintern, förklarar Erika.

Happy Dance drogs igång i liten skala för två år sedan och har sedan dess vuxit ordentligt till ett utbud med många kurser i olika stilar för både barn och vuxna – allt från balett och fox till burlesque och tiktok.

Det är en dansskola där dansen är i fokus men inte är prio ett – viktigast är hälsan, välmåendet och glädjen.

– Jag hade dansat på olika klubbar men det kändes inte bra. Dansvärlden handlar ibland om prestige och prestation och jag upplevde att det var så på många dansställen. Jag ville ifrån den kulturen och strävade efter något där man kommer in och får en skön känsla i magen, en gemenskap som blir en viktig plats i livet, säger Erika Lundby.

”Efter en lång process och mycket funderingar har jag valt att säga upp min tjänst på Linnéuniversitetet för att jobba med dansen. Jag har tänkt på det i flera år och det har varit ett svårt steg att ta, men nu när jag har gjort det känns det fantastiskt. Jag har varit i universitetsvärlden länge och arbetat som både doktorand och lektor. Det har varit spännande år och jag har lärt mig mycket, fått resa massor och utvecklats, men samtidigt är det en tuff arbetsmiljö med mycket fokus på prestation och hög stress. Jag arbetade för mycket och har blivit utmattad två gånger. Nu vill jag vara i en mer tillåtande och kreativ miljö. Som barn ville jag bli statsminister eller jobba med barn. Jag jobbade på förskola och hittade sedan sociologin som jag älskar. Efter flera års studier sökte jag en doktorandtjänst och blev så småningom forskare med fokus på barnfattigdom och konsumtion. Under en lång tid strävade jag efter stabil ekonomi, ett bra jobb och en trygg tillvaro och det var en av drivkrafterna under doktorandtiden. Allt det där har jag gjort nu, men det var inte där jag mådde bäst så nu lämnar jag det.”

”Idag mår jag väldigt bra, men jag vet efter att ha varit utmattad två gånger att jag alltid kommer att ha en viss skörhet. Jag fungerar som vanligt nu och har lärt mig att jag behöver vila vilket i och för sig är svårt för jag är inte en person som tar det lugnt! En dag i veckan är jag helt ledig och då ger jag mobilen till min man för att jag inte ska läsa mejl och sånt. Nu är jag pigg och mycket av det är tack vare dansen. Arbetet på universitetet var intressant och spännande, men när jag kom hem var jag trött och dränerad. När jag har dansat och kommer hem är jag också trött men påfylld med energi och lycklig. Det är så häftigt! Efter att ha haft barndans där man jobbar mycket med energi, kraft och styrka kommer man hem med världens leende på läpparna! ”

”Vi är en härlig familj bestående av väldigt olika individer. Jag är gift med Daniel och vi har ett barn, Alfons, som är två och ett halvt år. Matteus, 12, och Leo, 17, är mina barn sedan tidigare relation. Att få en sladdis är helt ljuvligt, vi leker och är ute mycket i skogen och utforskar den. Jag tycker att vardagen flyter på rätt bra när rutinerna flyter på, vi har en bra struktur. Jag och Daniel går visserligen mycket i skift nu för vi vill att Alfons ska få vara hemma så länge som möjligt. Det är bara jag som dansar i familjen, tyvärr, ha, ha, men Matteus gillar också musik och brukar tipsa mig om bra låtar till kurserna!”

”Daniel och jag träffades för fem år sedan. Vi träffades via kollegor som matchade ihop oss och det gick ju rätt bra! Vi är både lika och olika. Vi har gemensamma värderingar och samma syn på saker när det gäller barnen. Daniel är lugn och mer här och nu och jag är mer "kom igen" och en som driver på och tillsammans blir det en bra balans. Vi har det mysigt ihop. Daniel har varit ett stort stöd i att jag nu vågar satsa på dansen helt och hållet.”

”Jag tränade väldigt hårt innan jag blev sjuk, jag körde styrketräning och sprang mycket och ju tröttare jag blev desto längre sprang jag. Det tog lång tid sedan innan jag kunde göra något annat än att promenera efter att jag hade varit sjuk. Jag är väldigt tillfreds med min träning och min kropp idag. Nu när dansen är en del av livet är det så enkelt och skönt. Dansen tränar hela kroppen och det är alltid roligt att dansa! Jag har alltid haft en dröm om att få dansa burlesk och nu har vi kurser i det på Happy Dance. Där handlar det mycket om att använda dansen för att börja tycka om sig själv och sin kropp och man tränar på att se sig själv i spegeln och känna wow, vad fantastisk jag är. Det blir ett positivt förhållningssätt till sin kropp. Att tycka om sig själv och sin kropp genomsyrar alla våra kurser och det lutar tillbaka till vår grundidé; att stärka folkhälsan, både fysiskt och psykiskt. Vi vill att man ska få utrymme att våga känna sig stolt för den man är.”