Daniel Bogefors: Daniel Bogefors: ”Hjärnan vurpar av alla motsägelser”

Aj, ingen mat hemma. Funderar på att ringa kompisen om lunch på stan men hör Stefan Löfvens stränga röst ”inga restaurangbesök”. Dessutom umgås vi inte dagligen.

Slänger en blick genom restaurangfönstret och ser de glest möblerade borden gapa tomma trots att klockan är strax efter 12. Tänker ”hur ska man kunna smittas där” samtidigt som jag smiter in i matvarubutiken för att köpa lunch. Redan vid frukten vimlar det av folk. Hanterar pensionärerna som brännmaneter när jag kryssar fram med kvicka steg. Stöter ihop med en bekant i den långa kön som jag inte träffat på länge. Vi slänger fram varsin armbåge som dockar varandra, skrattar lite osäkert. ”Det nya normala.”

På eftermiddagen kommer min 78-årige pappa hem till oss för att lämna några påsar lussekatter han har bakat. Ena sonen springer utan förvarning fram för att krama farfar. Allt går i slow motion och jag måste se ut som när Willem Dafoe blir skjuten i 80-talsfimen Plutonen. Faller ner på knä, händerna rakt upp och skriker ”neeeeeej!”

Sonen ryggar tillbaka och faran är över för den här gången.

Klockan 18 börjar fotbollsträningen. Jag är ledare för ett gäng 10-åringar, tack och lov får barnen fortfarande hålla igång utomhus. Idag är 22 barn och tre ledare på plats. I slutet av träningen kommer en förälder dit, ställer sig vid sidan och tittar. En nervös stämning uppstår. Bara barn och ledare får ses, enligt restriktionerna, inga föräldrar. 25 personer kändes tryggt, men den 26:e förvandlar stället till en smittohärd. Känner hur coronaångesten kommer krypande upp längs ryggraden igen.

Bilen är på verkstad, tar därför bussen till Kalmar. Kollektivt ska jag inte åka. Det har jag fått veta. Men det fick man för en dryg månad sedan. Då var det proppfullt på skolbussarna.

Normalt hade det inte varit trångt. Men bussen känns plötsligt liten. Väggarna kryper närmare. När vi passerar Guldfågeln Arena tänker jag att vi 15 personer åker buss tillsammans men vi får inte kliva av vid busshållplatsen och sprida ut oss på arenan som tar nästan 12 000 och titta på Kalmar FF.

Känner att jag vill stödja den lokala handeln, har därför åkt in till Kvarnholmen för att köpa julklappar. Något som jag berättar för kompisen som ringer. ”Är du inte klok”, säger han. ”Man får inte gå i butiker”. Ett coronasår rivs upp igen. Rätar sedan på ryggen och bestämmer mig för jag har omdöme nog för att tänka själv. Det funkar en stund. Går fram till bokhandeln. Lutar mig fram mot skyltfönstret och formar händerna som en kikare för att det inte ska blänka. Bara enstaka personer i butiken. Skyndar mig in för att handla.

Men myndigheternas ord blir för tunga att bära. Köper en bok men åker sedan hem igen. Julhandlar på nätet, åker ner till tobaksaffären för att hämta ut paketen. Det är knökfullt. Kön sträcker sig utanför den lilla butiken. Vad är rätt, vad är fel? Och varför blir rätt ofta fel?

Nu står vi inför det största pusslet hittills. Vi får fira jul med sju andra. Vi ska normalt inte åka kollektivt men nu får vi göra det om vi måste men ändå helst inte. Är ni med? Ska du resa längre ska du helst inte åka buss. Helst inte något annat färdmedel heller förutom bil. Träffa inte mor- och farföräldrar om de bor på annan ort. Helst inte heller om de bor på samma ort. Men okej, om man träffas utomhus eller i rätt lokaler kan det gå. Nya kontakter, vilket de flesta är efter en höst i isolering, ska undvikas.

Hjärnan försöker sortera, planera och ta rätt beslut. Ger upp. Enklast blir nog att tänka helt själv. Att göra en sund bedömning hela julhelgen. Jag vill inte riskera att smitta de jag älskar. Finns risken att jag gör det? Om svaret är ja, handlar jag efter det.