Familjen Klimas hem är en återbrukad dröm

Våren 1997 hade Maria och Peter Klima hamnat på skogsvägen vid golfbanans slut. Tanken var att gå en sväng i naturreservatet när de råkade kika upp mot huset i skogsbacken.

Det var egentligen ett ganska oansenligt hus, men just då hade det lätta vårregnet stillat sig, solen strilade genom lövverket och det kändes väldigt speciellt.

– Om jag ska ha ett hus, då är detta huset det enda jag vill ha, sa Peter Klima.

Fast egentligen ville han inte alls lämna den bekväma lägenhetstillvaron med mer tid och pengar till långresor och en hobby som inte var helt vanlig i Ronneby när han var yngre.

– När jag var 20 var det inte många här som reste till Thailand, berättar Peter, som hade en kompis som köpte en jorden runt-biljett. Han kom hem lite snöpligt med bruten fot efter sex veckor. Men när den var läkt åkte Peter med honom, förälskade sig i Thailand – och har varit där flera gånger därefter, även under längre perioder med sin familj.

Han träffade den då 19-åriga Maria, som senare skulle utbilda sig till lärare, på Rainbow 1993. De blev ett par och den välkände fotbollsprofilen jobbade under flera år som slöjdlärare för att sedermera ta steget ut till snickaryrket och eget företag.

Hur det nu kom sig efter den där promenaden så åkte de på semester till just Thailand. Och när de kom hem var huset i Rustorp till salu.

Men en stockholmare hade lagt ett bud och siktade in sig på att köpa huset obesett, men backade ur när han insåg att huset med det vackra läget krävde mycket kärlek om man skulle bo i det.

Maria och Peter köpte det och en gammal Blekingestuga, som fanns på tomten långt innan deras hus byggdes på 30-talet, för den hisnande summan 285 000 lånade kronor och till en ränta på 6, 75 procent.

Då hade det varit sommarhus åt en dansk familj. Med enfasledning in i huset, avsaknad av rinnande vatten och toan utanför.

– Peter tyckte att vi kunde ha utedasset kvar, det fanns ju plats för två där, säger Maria som minns den första renoveringsvintern hur kallt det var att springa dit och göra det man skulle.

De bodde hemma hos hennes föräldrar de första månaderna och ägnade all ledig tid åt att renovera.

– Vi gjorde allt. Vi rev ut, isolerade, byggde nytt tak, bytte panna...

Allt med stor omsorg och utan att minsta träbit fått gå till spillo

– Här finns mycket kärlek bakom varje bräda, säger Maria och visar köksskåpen som är tillverkade av den gamla brädväggen.

Problemet var att deras hus var väldigt litet. De byggde ut köket, där man tidigare stått och slevat upp vatten som togs från brunnen utanför.

Den mysiga "baren” mellan själva köksdelen och matplatsen kom till efter en vattenläcka, då de var tvungna att riva i väggarna.

Resultatet gav en öppen och välkomnade känsla till det tillbyggda vardagsrummet nedanför köksdelen.

– Vi vill ha den här rustika lite gammaldags känslan som finns i de lite mörkare trägolven, säger Maria, som älskar det stora matbordet med sin tjocka och förlåtande bordsskiva.

– Jag vill inte att någon ska sitta här och vara rädd för att råka tappa något, säger kvinnan som kom på att man kan förhöja mysfaktorn med lövkorgar som lampskydd över matbordet.

Över alltsammans vakar gubben i orange, som liksom tittar fram ur ursprungsväggen.

– Peter målade dit honom och det lite läskiga är att han följer en med blicken var man än är. Fast jag tror att han gör det på ett snällt sätt. Jag tror att det är farbror Dal som bodde här förut som vakar över oss. Nu har jag blivit så skrockfull att jag aldrig skulle våga ta bort honom, säger Maria.

Den annorlunda väggprydnaden är bara ett exempel på en kreativ uppfinningsrikedom utöver det vanliga.

I den här familjen, som förutom Maria och Peter består av 14-åriga Denice, sprudlar intresset för att ta tillvara gamla saker. Sedan sju år tillbaka har paret Klima firman Miomis homestyling & design, där de jobbar med homestyling och inredning.

– Vi har bland annat inrett restaurangen Villa Vassen och häromåret gjorde vi baren till Järnaviks pensionat, berättar Maria, som också har en bakgrund som flygvärdinna. Hon omskolade sig efter att ha träffat den välkände gotländske entreprenören Pigge Werkelin i Thailand.

Han, som mist hela sin familj i tsunamin, peppade Maria att satsa på en av sina stora drömmar. Hon fick jobb på flygbolaget BRA och älskade sitt flygjobb från första stund.

–Men det satte corona stopp för, säger Maria, som numera jobbar med vuxenutbildning – när hon inte sysselsätter sig med inredning och drömmer om att en dag kunna jobba med det tillsammans med Peter på heltid.

Då kanske fler kommer att ha supertunga tallriksunderlägg sprungna ur en skrotad harvmaskin, eller en slaktad båtbok med bilder av fartyg som en slags väggtapet i duschrummet – eller någon annan indredningsdetalj tillverkad av något som var tänkt att slängas.

Som till exempel de vackra fönster som blivit ett av många glasskåp hemma hos familjen Klima. Det bär på en historia från ett gammalt brunnshotell som brann ner en natt .

Och så alla dessa lampor som tillverkats av återvunnet trä, järnskrot och annat återbrukat material som Peter hittat.

Just nu är det mycket jordbruksprylar.

– Bönderna vet nog inte vad mycket fräcka grejer de har, säger och visar trappan ner till det nersänkta vardagsrummet, där den gamla ytterväggens stenfot finns kvar inne i rummet.

Här är trappstegen inte nya, det vägrade Maria ha. Så då togs några kasserade bryggbrädor från Saxemara båtvarv tillvara och gjordes till trappa.

Och i rummets mitt tronar soffbordet som vilar på vagnshjulen från sågen i Ettebro. En idé som går igen på toaletten på övervåningen, där handfatets hjul vilar på en bit järnräls.

I livet med Peter får Maria vara beredd på det mesta. Han verkar nämligen samla på allt, och varenda liten bräda eller stock kan bli något nytt.

Men hon verkar inte bara tycka att det är roligt, hon hejar på och hjälper till. Som under båtutflykten häromsistens när de bärgade en stock lika hög som sex meter takhöjd i sovrummet högst upp i tornet.

– Det blev lite meckigt, den fick sticka ut på andra sidan båten, säger Maria, som under vissa korta stunder kan önska sig ett lite mer minimalistiskt hem –om inget annat för att det skulle vara lättare att städa.

– Men så hittar vi något som vi bara måste asa med oss hem. Och då gör vi det, oavsett var vi är. Jag skulle aldrig kunna bo i ett vitt hem med köpt inredning. Inte för att det inte är fint, men jag skulle inte trivas med att ha det så.

Det tillbyggda tornet kom för övrigt till som ett komplement till det enda sovrummet som fanns i huset och som var ett genomgångsrum, dessutom med snedtak som stal yta.

–Många skulle nog ha förlängt huset, men vi ville ha ett torn, säger Maria, som nu har ett trivsamt sovrum med balkong ut mot trädgården.

Där finns en speciell Amerikakoffert med stämpel från New York som kittlar Marias nyfikenhet.

– Det är så roligt med historia och saker som talar, och jag undrar verkligen vad koffertens ägare har varit med om.

Nyfikna som de är skulle Peter och Maria Klima så klart vilja veta mer om sitt hus och mannen med träbenet som Maria skojar om att hon har hört i trappan. Nu efterlyser de kvinnan som kom förbi en sommardag och berättade om syskonen Dal som bodde i deras hus och hade ett litet bageri i stugan.

– Jag hade inte tid att prata så länge då, men jag skulle så gärna vilja veta mer, säger hon.