Fimpens resa – från IKO-stjärna till Youtubefenomen: ”I Oskarshamn fick jag vara rockstjärna”

I slutet av 1990-talet förvandlades en liten stad i östra Småland till något av en samlingsplats för unga Stockholmskillar som kört fast i sina hockeykarriärer.

Över en natt gick de från att spela inför närmast sörjande i tomt ekande förortshallar, till att skrinna ut på isen inför tusentals åskådare och vara stadens stora stjärnor och hjältar.

Säsongen 1999/2000 drog Stefan Pettersson, Robert Ohlsson och John Nord på sig IK Oskarshamns-tröjor – och gjorde succé.

– Vi kände ju varandra väl allihop och jag ville också till Oskarshamn, egentligen, men de hade ingen plats för mig. Jag fick ta ett år i Sunne i stället, säger Christian Eklund.

Ett år senare, år 2000, fanns det plats. Stefan Pettersson hade vräkt in poäng i IKO och värvats till Linköping.

Christian Eklund, som nu hunnit fylla 23 år, hämtades in som ersättare.

Du hade spelat i näst högsta serien med både Haninge och Huddinge – hur det var att komma till Oskarshamn?

– Jag har aldrig varit mer hockeystjärna än jag var i Oskarshamn. I Huddinge är det ingen som går på hockey och i Stockholm är det ingen som vet om en. I Oskarshamn fick jag känna mig som ett NHL-proffs, som en rockstjärna. Som IK-spelare fick man rabatt om man gick ut och käkade. Det var fullsatt i hallen och ett jäkla drag på läktarna. Alla visste vem man var. Gick det dåligt var det inte att tänka på att gå ut och käka eller gå på krogen. Det var ett av mina roligaste hockeyår, det är ett fanatiskt intresse i Oskarshamn. En magisk stad.

IKO gjorde en kanonsäsong och tog sig för första gången hela vägen till kvalserien till SHL.

Christian Eklund – som bodde i en tornbyggnad över Gallerian på Lilla torget – var lagets stora stjärna. Han vann poängligan före namn som Fredric Jaensson och Robert Ohlsson och snittade över en poäng per match.

– Den säsongen var mitt genombrott som hockeyspelare. Jag mådde väldigt bra utanför isen och det speglade av sig på. Jag längtade till varje träning och match, vi kom ihop som grupp och hade jäkligt roligt, säger Eklund, som jobbade extra både på Rödsleskolan och Hjortseryds blommor.

– Jag och John (Nord) brukade gå till Musikxtasen och lyssna på skivor.

Trots att det gått över två decennier rabblar ”Fimpen” 0491-namn som ett rinnande vatten.

– Arne Nilsson, Arne med mustaschen, är väl det första namn som dyker upp. Han är grym. Matti Heikkilä var tränare när jag kom, men fick sluta och Micke Larsson och Ola Hydén tog över. Jag minns många. Rasmus Olheden, Alexander Johansson, ”TG” (Tomas Björnström), Fredric Jaensson. Typ alla som hänger i taket. Jag sa till Alexander när jag var nere senast att jag spelat upp många tröjor i taket i Oskarshamn...haha.

Efter succéåret i IKO ville Christian Eklund skriva nytt kontrakt – men fick nobben.

– Jag tjänade minst i laget, jag tror det var 3 000 kronor. Jag gick in till han som var sportchef och sa att jag ville ha det dubbla, men det fick jag inte. Vi kom inte överens. Då skrev jag på för Tingsryd i ren affekt. Jag fick 10 000 i månaden där.

Under året i Tingsryd blev det turbulent värre. Klubben drogs in i en gigantisk skattehärva. Mitt under en match gjorde polisen en razzia. Spelarna blev fria att gå.

Christian Eklund fick ett oväntat samtal från sina drömmars klubb – Djurgårdens IF.

Centerkonkurrensen i Djurgården var emellertid minst sagt tuff. Eklund stöptes om från poänggörande stjärna till grovjobbare.

– Under de där åren hade vi så sjukt bra centrar. Det var Kristofer Ottosson, Nichlas Falk, Espen Knutsen, Micke Johansson och en massa andra. Jag hade ett snack med ”Wiken” (Niklas Wikegård). Han sa: ”Jag tror inte du håller för att spela i en toppkedja. Ta en roll som gnuggare i tredje eller fjärde och döda utvisningar. Då kan du spela här i tio år”. Jag är glad att han vågade vara så ärlig mot mig.

Wikegård hade rätt. Exakt tio år blev det i Djurgården (05/06 gjorde han en säsong i tyska Augsburger Panther) innan han 2013 tvingades lägga skridskorna på hyllan på grund av ett diskbråck på nacken som gjorde att en nerv klämdes och han tappade känseln i armarna.

– Jag hade inte bytt ut de där åren mot någonting. Det var ju klubben jag hejat på som liten. Jag hade säkert kunnat tjäna någon extra krona om jag flyttat någon annanstans och även om jag inte fick vara med och vinna något SM-guld, så är jag glad att jag stannade. Jag är stolt över min karriär.

Efter hockeykarriären var tanken att Christian Eklund skulle börja jobba på det Eklundska familjeföretaget ”Rördoktorn”.

Så blev det också, fast inte alls i den utsträckning som var planen.

Ett telefonsamtal för tre år sedan förändrade det mesta.

– Mårthen Bergman och Joakim Österberg hade fått ett uppdrag av spelbolaget Betsson (SHL:s huvudsponsor) att filma en resa till alla SHL-lag. De ringde och frågade om jag ville prova. Jag trodde det var med mobilkamera eller så, jag förstod inte riktigt.

Hur som helst. Det visade sig att Christian Eklund var som klippt och skuren för uppdraget som spexig programledare.

”Fimpens resa” har nu gått in på sin tredje säsong. De två första lockade flera miljoner tittare på Youtube.

– Bara Djurgårdsavsnittet i säsong två sågs av 300 000.

”Fimpens resa” går kortfattat ut på att tv-teamet besöker samtliga SHL-lag och spelar in lättsamma avsnitt där Eklund träffar profiler från klubbarna.

– Jag tycker det är kul att vara framför kameran och det är skoj att driva med folk.

Succén har gjort ”Fimpen” till något av en hockeyinfluencer, som blir igenkänd av helt andra anledningar än han är van vid.

– När vi åker runt och spelar in märker jag av intresset. Det brukar vara hur mycket kids som helst, det kan stå 50 barn och vänta. ”Har du spelat hockey?”, kan de fråga. ”I vilket lag?”. Det har fått mig att inse att jag inte är hockeyspelaren ”Fimpen” längre, utan mer och mer ses som en hockeystolle på Youtube, säger Eklund och skrattar.

Årets ”Fimpens resa”-upplaga hade premiär i veckan. Den här gången utmanar Christian Eklund SHL-spelare i helt andra sporter än hockey. Till sin hjälp har han stjärnor från de sporterna.

– I tennis har jag Jonas Björkman och i innebandy Alexander Galante Carlström, så jag får bra hjälp. Det har varit kul att se hockeyspelarna utanför sin komfortzon i omklädningsrummet.

Säsongens IKO-avsnitt består bland annat av en bågskyttetävling. ”Fimpen” och internationelle skytten Alexander Kullberg från Skogens IF möter Nichlas Torp och Johannes Salmonsson.

– Kullberg var störtskön. Sedan var jag och käkade på Ninos också.

Varför har ”Fimpens resa” blivit en sådan succé, tror du?

– Jag tror att spelarna vi möter vågar öppna upp sig när det är jag. Jag är inte ute efter nån och de vågar skämta med mig. Jag är ofarlig. Det hade varit svårare om det varit Mats Sundin, någon de ser upp till. Med mig kan de vara sig själva, det är bara feelgood-tv.

– Det har alltid varit min roll i mina lag. Jag har sökt upp spelare som suttit själva eller varit lite utanför. Jag är väl en lustigkurre som försöker få alla att må bra och ha lite kul också.

Har du uppvaktats av, så att säga, "riktiga" tv-kanaler?

– Ja, jag har fått lite förslag, men som det känns nu vill jag köra vidare med det här hur länge som helst. Det är så otroligt roligt att göra ”Fimpens resa”.

Hur mycket hinner du vara på rörfirman?

– Någon dag i veckan. Men jag är inte rörmokare, om någon tror det. Jag knapprar med ekonomin, jag kan ingenting om rör.

Många av dina gamla hockeypolare har blivit experter i olika tv-kanaler – det är inget du är sugen på?

– Jag tänkte tanken lite, men det är inget för mig. Jag är inte tillräckligt hockeyintresserad och vill inte nörda ner mig. Det är inte jag. Jag vill ha känslor och behöver det humoristiska. Jag vill kunna sitta i Rögles utvisningsbås och bli filmad när jag käkar godis. Det kan jag inte göra om jag är expert på C More...haha.

• • •

Att Christian Eklund är fanatisk djurgårdare ut i fingerspetsarna undgår ingen i hockeysvängen.

Men han är också bestämd med att han alltjämt har känslor för klubben där karriären tog fart.

– Om Djurgården inte spelar, så håller jag alltid på Oskarshamn. Jag har fortfarande stort hjärta för klubben. Tiden i Oskarshamn betydde så otroligt mycket för min karriär. Det var avstampet, det var där jag fick känna mig som ett proffs med media och den fanatiska publiken. Jag hoppas verkligen att de håller sig kvar i SHL.