Dubbelkrönika: ”Amigo var vattenhålet nummer ett”
Frida: Hej Peter! Du som är från Emmaboda, det finns en sak jag funderat på ett bra tag nu. Varje gång jag åker till Växjö eller Göteborg – eller för den delen byter till anslutande tåg i Alvesta – passerar jag en stor, märklig byggnad med apart arkitektur och kulörta neonskyltar. “Vad fan är det här?“ hinner min hjärna tänka varje gång, men innan jag vet ordet av har vi åter börjat rulla och utsikten bytts ut mot den grönaste av småländska skogar. Ibland känns det nästan som en hägring. Jag skulle vilja veta mer om det här stället. Hur hamnade en spansk bodega i Emmaboda, av alla ställen? Vet du något om Hotell Amigo?
Peter: Jo, jag har ju – som så många andra härifrån – vuxit upp med Amigo. Det är en udda företeelse med massvis av uppstoppade, vilda djur – även om jag tycker att det är självklart eftersom jag har sett det nästan hela livet. Man tänker ju inte på hur saker som man ser dagligen faktiskt ser ut. Man blir hemmablind. Jag förstår att du som, så att säga, utomsocknes tycker att det är underligt; ett spanskt hotell i Emmaboda. Det finns mycket att säga om Amigo – och om den legendariska Bodegan. Kul att du är intresserad. Det värmer ett lokalredaktörshjärta.
Frida: Ja – udda är verkligen det rätta ordet. Har du besökt hotellet någon gång?
Peter: Amigo var vattenhålet nummer ett i tonåren, och det var verkligen kul där, för det var långt ifrån bara folk härifrån som gick dit. Växjö, Kalmar, Nybro, Karlskrona... Bodegan var helt i klass med stora ställen som Eringsboda brunn, Balders hage, Lady Jane och Silverdalen. Dessutom kom det riktigt stora band dit, så om man, som jag, var mycket musikintresserad fanns ju den aspekten också. Plus den eviga förhoppningen att träffa en tjej, förstås.
Frida: Wow, vilken grej! Vad har du sett för band spela på Amigo? Snackar vi om stora, kända artister, alltså? Och hur gick det med romantiken? Nu blir jag ju nyfiken!
Peter: Det var riktigt stora band – sådana som spelades i Poporama och Tracks på radion. Jag minns i synnerhet Lustans Lakejer – mitt favoritband – när de spelade i februari 1982. Då intervjuade jag keyboardisten Janis Bokalders tillsammans med två till från skoltidningen Med en nypa salt på Åkrahällskolan – Maria och Bengt. Tomas Ledin var där, Noice likaså, Anders F. Rönnblom, och så ett band som hette The T-shirts, som jag av någon anledning minns väl. Det var många fler än dem, förstås. Jo, romantiken löste sig till slut. Jag träffade min fru Lotta där för drygt 38 år sedan. Jag var inte alls bra på kurtis, så att säga. Väldigt bortkommen, faktiskt, men den gången fungerade det. Det var kvällen före skolavslutningen i juni 1982 när jag gick i tvåan på gymnasiet. Jag ordnade skjuts hem åt henne och hennes kompis Annelie. Ridderligt, eller hur?
Frida: Vad häftigt! Då har Amigo spelat en ganska avgörande roll i ditt (och många andra Emmabodabors?) liv, kan jag tänka mig? Det här borde vi ju skriva något om. Det känns som att det kan ha utspelat sig många intressanta händelser innanför de väggarna. Vad säger du – ska vi kavla upp ärmarna och köra i gång?
Peter: Det vore trevligt. Minnena från Amigo är många, jag känner genast doften av tonårens rakvatten. Och nu tror jag visst att Bodegatåget rullar in på stationen.
