mvh Emily

Älskade syster!

Låt oss vara allvarliga för ett litet tag, jag har funderat och det är ett par saker jag inte blir klok på.

Det var egentligen texten under Svenska Dagbladets opinion som avgjorde. Charlie Weimers, kristdemokrat och kommunalråd i Hammarö kommun, förkunnade att skilsmässor skapade ett svagare samhälle och baserade sin krönika på boken ”Happy, Happy”, skriven av Katarina Wennstam och Maria Sveland. Debattartikeln kändes befängd, men så gjorde också beskrivningen av boken; vadå "lyckliga skilsmässor"? En befrielse för jämställdhet? Som sagt: Jag var tvungen att läsa boken.

Just det faktum att det skulle vara en vinst för jämställdheten att skilja sig, tar författarna upp redan i förordet och det slår mig att jag har upplevelsen av att det är ett förlegat synsätt - är det inte i en likvärdig tvåsamhet som feminismen och jämställdheten har nått nya höjder?

Jag har gudskelov aldrig skilt mig, men jag är ett vuxet skilsmässobarn. Ett vuxet skilsmässobarn med egna relationer, egna erfarenheter av svek och krossade hjärtan, av lycka och fjärilar i magen, av hinder att ta sig över, av vardag och trötta söndagsmorgnar ihop. Och det går inte att komma ifrån- boken är skriven av vuxna som skilt sig, av kvinnor som valt skilsmässan därför att de tror att det är den bästa lösningen, den ibland beskrivna quick fix som behövs för att hitta tillbaka till en trygg och härlig vardag igen.

Dåliga relationer är givetvis förkastligt att vara kvar i, oavsett om de är mellan vänner, gifta, arbetskamrater eller någon annan typ av relation, men att skilsmässa skulle vara en promenadseger till lycka, är en klart förenklad bild och knappast beskriven av ett skilsmässobarn.