mvh Emily

Älskade syster!

Idag körde jag fast igen. Det tar ett tag innan studiedisciplinen vaknat till liv igen, jag vet ju det, men det gör mig frustrerad. Nåväl, jag passade på att rensa lite bland mina mobilbilder och njöt av att återigen minnas vackra sommarminnen. Som roadtripen upp till Umeå, till exempel.

Det som är intressant vid semestrar och i synnerhet bilsemestrar, är förmågan att kunna kompromissa trots olika intressen längs vägen.

För såhär. Jag kan absolut ingenting om fåglar, där sticker jag helt klart ut från min familj. Möjligtvis kan jag känna igen en bofink om jag får den placerad framför mig, men inte mer, dock kan jag köra bil. Därför hjälper jag så gärna till att köra även när jag sitter bredvid, de behöver inte ens fråga – för mig är det inga problem! Nej, jag hjälper gladeligen till att berätta när vi kör förbi våra tänkta avtagsvägar, eller när föraren gott kan gasa upp lite.

Men på tal om fåglar, ja, för plötsligt under vår bilfärd, ställer sig föraren på bromsen och alla mina reflexer för flytt sätts på prov. ”Vad hände?”, utbrister jag och min syster svarar exalterat ”EN TJÄDER! JAG TROR JAG SÅG EN TJÄDER! Eller en Orre! Fort, se efter bakåt så det inte kommer någon, jag måste backa lite!”.

Och sen går allt så fort. Bilen backar i full fart upp för kullen igen, varningsblinkers på, min syster gräver snabbt upp kameran och fågelboken och öppnar sedan dörren i farten för att två sekunder senare stå i vägkanten och göra läten som mer låter som en full tupp, än som en orre.

Jag erkänner att jag då tog en djup suck, att jag räknade ner milen som var kvar tills vi skulle nå björkarnas stad, men nu, nu saknar jag den smittsamma entusiasmen.