KENT - ett avslut.

En gång trodde jag att jag visste vad Jocke Berg sjöng om. Nu är jag inte riktigt lika säker längre. Då talade musiken till mig och den lagom sorgsna rösten trängde in. Men. Kents nya musik känns främmande. Ett sätt att följa tiden, att förnya sig själva. Kanske mer troligt att också Jocke Berg har mognat. Att han inte längre är där han en gång var. Och inte längre skriver om det han en gång kände.

På bussen. Och jag drömmer, mig bort med Kent i lurarna, till tiden innan Kent blev "det nya", innan de var etablerade och fortfarande sökte efter något eget. På "Hagnesta Hill" lyssnar jag mig fram genom mäktiga "En himmelsk drog", lite mer lågmälda "Kevlarsjäl", sedan "Beskyddaren" och "Berg&dalvana". Det är vackert. Minnen som sköljer över mig. Jag levde med albumet under kudden. Det var cd som gällde och jag spelade högt. Alltid högt. Musiken trängde in på ett annat sätt då.

2002. "Vapen & Ammunition". En lätt ilning genom kroppen när jag tänker på låtarna som finns där. Det är en skatt. En icke sinande brunn av känslor. "Sundance Kid", "Pärlor", "Socker", "FF", "Elite" och "Sverige". Jag minns att jag hade plattan på repeat. Och att jag förundrades över storheten i att inte behöva röra Cd-spelaren. Det fanns inga svagheter. Ingen låt jag hellre lyssnade på. Och den kunde rulla utan avbrott. Och när de sista tonerna av "Sverige" stilla klingade ut, visste jag att den snart började om igen, och var precis lika bra.

Sedan kom "Du & jag döden" och allt fanns kvar. Inga svaga låtar. Bara klass och kvalite. "400 slag", "Du är ånga", "Den döda vinkeln", "Järnspöken", "Klåparen" och "Mannen i den vita hatten". Jag var tjugotvå. Ung. Mottaglig. För känslan. En längtan efter frihet blandad med rädslan över att inte veta. Att inte våga hoppas. Befrielsen i den dova rösten. Och Jocke som klädde mina känslor i ord.

På "Tillbaka till Samtiden" fanns några riktigt bra spår - "Columbus" och "Vy från ett luftslott". Men en första genomlyssning gav ingenting alls. Det var tomt. Som ett brev utan innehåll. Besvikelsen. Men jag gav det fler chanser och långsamt, långsamt växte musiken och orden in i mig. Albumet var betydligt mer svårlyssnat än de två tidigare, men jag höll ut, och till min stora glädje växte det ut till ett precis lika bra album som jag hade hoppats. Texterna var visserligen mörkare och musiken mer elektronisk. Men det fungerade. Det blev en bra helhet.

"Röd" innehöll ingenting av det som Kent varit för mig. Ingenting. Och jag kunde aldrig ge det lika många chanser som krävts för att upptäcka storheten hos "Tillbaka till samtiden" - än mindre ta det till mig.

Musiken hade växlat in på ett främmande spår och för mig fanns det ingnting kvar.