Christoffer Norgren vill börja med att tillägga att han inte är särskilt nöjd med försvarsspelet i 5–4-förlusten mot Rögle i lördags. Däremot är han desto mer nöjd hur det har sett ut i IK Oskarshamn efter jul – totalt sett.

– Vi släppte till för enkla mål, sammanfattar Norgren kort innan han går vidare:

– Efter Skellefteå borta har både försvars- och målvaktsspelet blivit bättre, och det sitter ihop.

Konkretisera – vad har hänt?

– Jag tycker vi hade ett bra snack, Martin Filander hade ett bra snack. Han pratade klarspråk vad som gäller.

Var det raka rör?

– Ganska raka rör. Ingen hårtork, och jag vet inte vad snäppet under det är, haha. Jag tycker att vi har pratat om vissa grejer, det har varit öppna kassar och det har vi blivit bättre på. Jag har sagt det hela tiden; att försöka vara ett konstruktivt lag, som även spelar bra defensivt, är en jäkla konst. Jag tycker att alla börjar köpa in på det här, börjar förstå.

Är det bara att trycka på en knapp?

– Men lite. Jag har till och med svårt att förklara det. Du ser själv, vad ska jag säga för något? Vi har pratat om samma saker, vi har inte pratat om något annat. Sedan har vi kanske varit lite tydligare, men på något sätt har polletten trillat ner. Det spelar egentligen ingen roll vilket system du spelar, vissa grejer som back, center och målvakt måste du bara klara av i SHL. Det tycker jag att vi har börjat göra.

David Quenneville är tillbakaplockad från frysboxen och har gjort det bra sedan hans comeback den 26 december mot Brynäs. Så sent som i helgen spelade han närmare 22 minuter.

– Han har betytt jättemycket för vårt puckspel och det är ändå det viktigaste. Att åka och lägga den i sargen eller chippa ut är inte så svårt. Vårt spel bygger på puckspelet, att våga slå passningar och lösa det. Det har blivit bättre, vi har mer puck och det gör att vi hamnar i mindre konstiga defensiva situationer.

Hur ser du på hans resa?

– Det är väl så. Är man relativt ung och oerfaren får man hamna ner på botten ibland för att vända. Det tror jag att alla på alla nivåer haft, även världsstjärnor. Då är det bara att välja, antingen så lär man sig av det och går vidare eller blir det andra alternativet, vilket inte är så roligt. Att han kan spela hockey kan alla. Han har tagit tiden utanför på ett otroligt professionellt sätt och det är imponerande.

Norgren har gjort lite mer än en halv säsong som assisterande tränare. Han medger att han känt av en del press emellanåt.

– Det känns bra, men det är klart att man känt av lite tryck. Jag menar, fyra insläppta i snitt. Man har spelat själv i 20 år, men det spelar ingen roll. När du hamnar där är det inte så roligt, men det är bara att rulla upp ärmarna och jobba ännu hårdare.

Är det någon skillnad på Christoffer Norgren nu kontra i augusti?

– Jag försöker alltid att bjuda på mig själv, sedan är det lite mer på isen eller i båset. Jag kommer på mig själv att jag tar ut svängarna mer och mer. Någonstans vill man ändå börja att forma det här, och är det lite grann ”less is more”. Jag känner mig mer bekväm i matchsituationer.

Faktum är att Christoffer Norgren – som var helt färsk som tränare med undantag för två säsonger som general manager i Arboga – varit med och hjälpt till i IK Oskarshamns J18-lag sista tiden.

– De har en tränare som är sjukskriven, och jag har familjen i Västmanland. Grabben spelar i Örebros U16, dottern spelar innebandy i Örebro, vår yngsta dotter är nio år och går i skolan och min fru är lärare. Vi har haft ledigt några måndagar och då har jag åkt hem efter matchen på lördagen. I morse åkte jag hemifrån vid klockan fyra, men det funkar bra.

Han fortsätter:

– Är jag ändå här och är en tränare kort kan jag vara med och bjuda på något litet tips till backarna i J18.

Hur ser det ut underifrån?

– Men jag tycker att det finns en hel del intressanta spelare. Sedan, om man jämför med Örebro och alla deras superjuniorer, men det handlar om vem som tar sig hela vägen till seniorhockeyn. Hur talangfull du är i junioråldern är nästan oväsentligt skulle jag vilja säga.

Hur var du själv som junior?

– Det var inte talangen som tog mig dit. Jag var 26 år när jag gjorde SHL-debut i Linköping, och innan det var det många magra år. Det var för annat än pengar man höll på.

Och nu från stenläggare till SHL-tränare. Det är en resa?

– Haha, ja. Det är många timmar, men det här lite lugnare på det sättet. Jag behöver inte kliva upp klockan fem på morgonen, åka till Västerås, lägga sten i åtta timmar, komma hem vid 17.00 och sedan gå och lägga sig. Jag var egenföretagare och då måste du jobba jämt eller ragga jobb. Det har jag gjort i åtta år och det går liksom inte att jämföra. Det är jäkligt kul att vara med. Jag trodde inte att jag skulle vara så engagerad i matcherna, det känns som att jag spelar själv. Jag önskar bara att jag kunde få åka ut och smälla på någon.