Fängslande dansupplevelse för både kroppen och själen i mörkret
Memory Lab
Vad: Dansperformance.
Med: Rani Nair.
Var: Byteatern Kalmar länsteater, Kalmar.
När: Tisdagen den 26 oktober.
Fast ”visades” är inte rätt ord i sammanhanget. Det är mörkt i spellokalen, så när som på en rad låga, röda ljus längs ena väggen. Rani Nair hälsar oss välkomna och ber oss ta av oss skorna, ta på oss hörlurar på och ge oss ut i den dunkla lokalen. Det är vi som ska dansa.
Så tar Rani Nair oss med ut på en fantasiresa till Indien, där vi hamnar i ett häftigt, varmt regn som gör våra kläder blöta och stänker upp på våra vader. Det är rogivande att stå där och känna, höra menar jag, ”regnet” smattra i hörlurarna.
I ungefär en timme får vi alla sedan röra oss och dansa, var och en för sig i det nedsläckta rummet. Det ser roligt ut, när de röda lamporna på våra hörlurar guppar upp och ner och hit och dit i takt med våra rörelser. I lurarna hör vi Rani Nairs inspirerande röst, när hon berättar om Indien och indisk dans och ber oss utföra olika indiska dansrörelser.
Det är Lilavati Hägers danssolo, ”Dixit Dominus”, i Rani Nairs nytolkning, som vi dansar där i mörkret. Vi får uppleva verket inifrån, samtidigt som vi för dansarvet vidare in i samtiden, på vårt eget sätt med våra olika personligheter och kroppar. Det var för snart 50 år sedan som den tyske danspionjären Kurt Jooss skapade ”Dixit Dominus”, till Friedrich Händels klassiska körstycke med samma namn. Han skapade det för och tillsammans med Lilavati Häger som var en framstående svensk dansare bosatt i Sverige. Hon turnerade i landet och berättade om indisk dans och kultur. Hon var också chef för Dansens hus i Stockholm under en tid. Efter hennes död fick Rani Nair, som också har rötter i Indien, danssolot i gåva av Lilavatis man, Bengt Häger.
Det finns ett livsfilosofiskt tema i Lilavatis dans. Rani Nair förmedlar det till oss, medan vi dansar: ”Det du tar kommer gå dig förlorat. Det du ger förblir ditt för evigt.” Undrar varifrån det ordspråket kommer. Det påminner ju mycket om det bibliska uttrycket ”Det är saligare att giva än att taga”.
Det är befriande att få röra sig efter Rani Nairs instruktioner, utan att bli sedd och bedömd. Det finns ju ingen anledning att vare sig skämmas eller försöka glänsa, för vi ser knappt varandra, bara som skuggfigurer med röda lampor på huvudet.
Efter en avslutande, annorlunda ”svängom” till Händels livfulla musik, känner åtminstone jag mig skönt trött och glad, som om jag just fått en fin present. Till sist infinner sig en stark känsla samhörighet, inte bara med de andra omkring 25 kvinnorna och tjejerna i ”publiken”, utan också en djupare existentiell samhörighet över tid och rum. Mellan oss som lever idag och människor som levt och dansat sedan urminnes tider. Man har bland annat hittat målningar i just Indien som man tror föreställer dansande människor för 9000 år sedan.
Så blir ”Memory Lab” en fängslande upplevelse för både kroppen och själen. Och svaret på frågan: Kan man ärva en dans, är väl både ja och nej. Ja, vi har just gjort det. Nej, vi kan inte dansa som Lilavati, som levde i en annan tid, ett annat liv med andra förutsättningar. Men vi för dansen vidare, vi fortsätter dansa var och en på sitt sätt, som människor nog alltid har gjort, och förhoppningsvis alltid kommer att göra.
