Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: ”IKO i SM-slutspel – nu sjunger Lasse Loman segersånger i sin himmel”
IK Oskarshamn har legat på slutspelsplats sedan omgång fem, sedan den 2 oktober.
Den senaste månaden har de haft chans på chans på chans att slå in slutspelsspiken.
Nu fanns det bara en kväll, en match, en spik, en livlina kvar. Minst två poäng hemma mot Djurgården krävdes för att säkra av egen kraft.
• • •
Djurgården – utan Marcus Sörensen och Éric Gélinas – inledde starkast. IKO kom in i matchen när Johannes Salmonsson bromsade (!) in 1–0. Någon Matt Le Tissier är han sannerligen inte. Andra perioden var sedan bara några sekunder gammal när Patrik Karlkvist serverade Kim Rosdahl som läckert snajprade in 2–0.
När AIK-aren Joakim Thelin satte 3–0 kändes det avgjort, men Djurgården gjorde både 3–1 och 3–2 och det blev alla tiders nerv i det här.
Även om Djurgården – med en grinig Dick Axelsson i spetsen – inte plockade fram några högkaratiga kvitteringschanser, så var det en nervositet som gick att ta på och som låg som en våt filt över Be-Ge Hockey Center ända till hesa Fredrik gav hals en sista gång.
• • •
Nu väntar alltså åttondelsfinal.
Ett nödvändigt ont för de flesta som hamnar där. Till och med ett misslyckande för många SHL-lag.
För IK Oskarshamn är det något helt annat.
Min grundhållning är: varje gång IKO – med seriens lägsta, eller möjligen näst lägsta, spelarbudget, med seriens minsta hall och med sämst förutsättningar överlag – hänger kvar i landets högsta hockeyliga är det mer än man kan begära.
1992 var de, lite hårdraget, ett av Sveriges sämsta hockeylag – nu är de i SM-slutspel.
Klubbens första, historiska.
Det är klart som destillerad sprit från den mexikanska delstaten Jalisco att det – oaktat den evighetslånga, och nu bortglömda, torskbuffén – är en liten bragd.
• • •
Jag vill hävda att det här är ett större steg än man kanske kan tro i klubbens utveckling.
2019 gick de upp, 2020 hängde kvar tack vare corona, 2021 säkrade de kontraktet utan att behöva kvala.
Nu ska de spela SM-slutspel.
Jag tror att det i hög grad är betydelsefullt att hamna på rätt sida det där strecket. För att värva spelare, i arbetet med sponsorer. Det är klart det smäller fint att kunna säga att man var ett slutspelslag.
Men också för klubbens eget självförtroende och självbild.
Nu har de sprängt den barriären, det gick, sikte på nästa.
Det är så vinnarkulturer byggs och präntas in i väggar.
• • •
Den som sköt IK Oskarshamn till SM-slutspel blev Joakim Thelin, som i intervjun inför matchen sa att han "hatar Djurgården". Han kom till Oskarshamn 2018 och blev en av de stora hjältarna när IKO gick upp.
Nu talar mycket för att han inte får nytt kontrakt.
Men i stället för att spela sin sista matchen i klubben den här torsdagen, så fixande han slutspelsbiljetten med sitt 3–0-mål och välförtjänta hyllningar av klacken efter matchen.
Vackert.
• • •
Leksand – kanske utan målmonstret Max Veronnéau, som klev av skadad på torsdagen – väntar nu i åttondelen.
Jag ber att få återkomma i det historiska ärendet i god tid innan pucken släpps vid pass 15.15 på lördag eftermiddag.
• • •
Till sist.
Ni minns så klart Lasse Loman. Intendenten. Materialförvaltaren. Lagledaren. Glädjespridaren. Han som sjöng segersång i omklädningsrummet år efter år efter år, match efter match efter match.
Han engagerade sig i hockeyn redan på Oskarshamns AIK-tiden på 60-talet, innan IK70 bildades, han var med när det var uterink, han var med om 70-talet, om det nattsvarta 80-talet, om den stora satsningen på 90-talet och om de två SHL-kvalseriena på 00-talet. Han var med om division 3, division 2, division 1 och allsvenskan. Han materialade åt Conny och Jerry, åt Pelle Bäckman, Göran Martinsson och ”Ekis”, åt Skeeter och Ekroth, åt "Fimpen", "TG" och Fredric Jaensson.
Han vigde sitt liv åt ishockeyn i Oskarshamn och gjorde 40 år i klubbens tjänst, innan han gick bort i cancer 2007.
Ingen annan person har personifierat IK Oskarshamn och IK70 och Oskarshamnshockeyn mer än Lasse Loman.
I medgång, i motgång.
Därför tänkte jag lite extra på Lasse den 8 april 2019 när SHL-platsen säkrades, därför skänker jag honom en varm tanke nu.
Han kunde nog aldrig drömma om att få se sin kära klubb i elitserien eller SHL, än mindre att få uppleva ett SM-slutspel i den gamla ladan på Idrottsparken.
Nu är det verklighet – och jag är säker på att Lasse Loman fyrar av sin segersång där uppe i sin rödblåvita himmel.