”Jag kan inte förstå hur man kan fria en sådan tackling”

Vi backar bandet en knapp månad. IK Oskarshamn har inlett den historiska SHL-säsongen med tio poäng på de inledande fyra matcherna. De leder SHL och har fått en drömstart som inte någon hade trott. Oskar Nilsson har spelat en bra bit över 20 minuter i varje match. Han befinner sig på den platsen han längtat efter i hela sin hockeykarriär. En viktig roll i ett SHL-lag. I ett lag som han själv var med och förde upp i svensk hockeys finrum.

– Jaja, precis. Det var ju det här man drömde om. Att få vara med och föra upp ett lag i SHL, känna sig trygg i sin roll och kunna vara sig själv. Jag har aldrig jobbat så hårt, förberett mig så väl och det var många år sedan jag kände att det skulle bli så kul att spela hockey som jag kände inför årets säsong. Sedan började det så bra, jag var förberedd på att vi skulle göra det bra, men att det sedan blev så bra, säger Oskar Nilsson.

Det är torsdagen den 26 september. Det är Smålandsderby. Växjö leder med 1-0 och andra perioden är drygt fem minuter gammal. Oskar Nilsson för upp pucken genom mittzonen i powerplay och dumpar ner densamma i offensiv zon.

CRASH! BOOM! BANG!

Det svartnar för Oskar Nilsson. En otäck luftfärd som slutar med att han i hög hastighet kraschar in i sargen efter en tackling från Brendan Shinnimin. Inledningsvis ligger han och skakar på isen. Sjukvårdare är snabbt på plats. Han blir liggande länge innan han hängandes mot Växjös Jonas Engström och lagkamraten Nichlas Hardt sakta kan lämna isen för ambulanstransport till närmaste sjukhus.

Tacklingen har delat Hockeysverige i två läger. De som tycker att den är respektlös, ful och onödig till de som mer tycker det handlar om en väldigt olycklig situation. Oskar Nilsson har själv en väldigt tydlig åsikt gällande tacklingen, men låt oss återkomma till den.

Hur mår han i dag, tre veckor efter smällen.

– Det är svårt att säga, men jag har liksom alltid haft inställningen att jag är frisk sedan det hände. Men ju friskare jag blir ju mer inser jag hur sjuk jag varit, säger Oskar Nilsson samtidigt som han snurrar runt med snusdosan i ena handen och flackar lite med blicken.

– Jag tror inte jag insett allvaret, det har kommit först de sista dagarna när jag börjat må lite bättre.

Det är svårt att tycka illa om Oskar Nilsson. Han har alltid nära till skratt. Bjuder mer än gärna på sig själv och när vi i media jagar intervjuer ställer han alltid upp vare sig det rör sig om någon klang och jubel-förställning eller förnedrande nederlag. Men den lättsamma och oftast skämtande jargongen skäms han lite för efter det som hände i Växjö.

– Det var en sak som jag tänkte på att jag ville få fram när vi bokade in den här intervjun. Att jag förminskat det som hänt, jag gör faktiskt det. Det är mitt sätt att hantera det, men jag får dåligt samvete mot de som brytt sig. Det är så oerhört många som visat sitt stöd, fans, lagkompisar och alla möjliga har verkligen visat att de bryr sig och jag har mest förminskat det.

Du vill inte att folk ska tycka synd om dig?

– Jag tror det sitter ganska djupt i mig, bilden av mig själv att vara hård och tuff har jag väl fått i modersmjölken. Jag ska liksom klara mig själv.

För det var ingen liten smäll han åkte på. Båda lungorna blev punkterade, rejäl hjärnskakning och så var det de här med revbenen.

– Jag gjorde nyligen en röntgen och det positiva var att båda lungorna läkt. Det är en bra bit innan konditionen kommer tillbaka, men de är återställda, det är inga blåmärken, inget blod eller någon luft utanför lungorna som tidigare. Men nu har de hittat att det var åtta revben som var brutna.

Hur många revben har man?

– Hahaha, jag sa samma sak när jag fick beskedet. Fem är definitivt brutna, det är tre som är av på mer än ett ställe och så har de hittat tre till som är skadade. Jag vet inte om de är helt av eller sprickor. Läkaren sa att man kan säga att jag haft en krossad bröstkorg, det låter jättehemskt. Huvudet och hjärnskakningen har kommit i andra hand. Jag har haft så ont i bröstkorgen att jag inte ens tänkt på huvudet. Nu när jag börjat kunna gå en del och går i trappor känner jag att huvudet inte riktigt är med.

Men känner du att du hela tiden tar små steg framåt?

– Just när jag kom hem så tyckte jag ena dagen det kändes bättre och sedan var jag helt förstörd nästa. Jag har väl fått lära mig att ta två steg framåt och att det sedan kan bli ett steg bakåt. Jag tror det kommer bli utmaningen för mig, att kunna skynda långsamt.

Allvarliga blickar blandas med skratt. Oskar medger att han blivit mer ödmjuk inför skador. Han spelade ett helt slutspel i Norge med ett brutet ben i foten, har haft axelskador då han borde vilat och ljumskproblem han struntat i. Det ska vara slut med det nu.

Då blir det nästan lite komiskt när han berättar om att han avslutar medicineringen mot smärtan i form av morfintabletter långt innan han borde.

– Inledningsvis var jag ganska tungt medicinerad när jag fick komma hem. Tidigare i veckan körde jag första natten utan morfin. Jag tror inte jag sov mer än två timmar. Sambon somnade fort som fan och jag låg vaken till 04.00. Jag berättade för henne att jag haft svårt att sova och att jag frös som fan, då sa hon att det handlade om avtändning. Jag berättade för läkaren att jag slutat med morfinet och då skrattade hon och tyckte jag var dum i huvudet. Det var två och en halv vecka för tidigt enligt henne.

Varför har du så bråttom med att sluta?

– Jag känner att jag vill gå framåt.

Är det rätt väg?

– Läkaren tyckte ändå att det var rätt väg, att det kunde vara bra för mig. För då blir det tydligt när jag går för långt, jag känner mer smärta och får lättare att känna var gränserna går. Det kanske blir några dagar med dålig sömn, vi får väl se.

När vi träffas för den här intervjun, i Be-Ge Hockey Center, är klockan strax efter 09.00. Han har varit nere och träffat lagkamraterna. Något som är viktigt för honom och något han försöker göra så ofta som möjligt nu.

– Det betyder mycket, men samtidigt är det en lite obehaglig känsla också. Jag har varit i en bubbla, nu är jag på sätt och vis tillbaka i vardagen. Nu börjar det hårda jobbet, nu får jag inte samma uppmärksamhet utan blir mer ensam i min skada och vägen tillbaka. Nära och kära blir ännu viktigare och jag tror den här perioden kommer bli tuffast, smärta kan jag ta, men det här blir en lång väg.

Någonstans känns det som att alla tar för givet att du ska komma tillbaka, men hur har dina nära och kära reagerat efter det här?

– Min sambo är ganska tuff, det är inget snack om annat än att jag ska tillbaka. Hon var själv en stor talang i fotboll och spelade i allsvenskan som 19-åring men hade knäproblem gång på gång. Hon om någon vet hur man går igenom rehabilitering och har försökt med många comebacker. Att inte kunna få avsluta karriären när man själv önskar är något hon blev väldigt besviken över. Min dotter som fyller fyra år på nyårsafton kan ju inte säga så mycket om det här, men däremot så har föräldrar och syskon varit ganska så oroliga. De tycker inte att det är värt det. Min syster tycker att jag ska sluta.

Har det någon gång under den här perioden funnits tankar på att sluta med hockeyn?

– I början, när jag knappt kunde röra mig, och dottern såg mig för första gången på sjukhuset då kan jag ärligt talat säga att jag funderade på om det var värt det. Det finns ju andra karriärvägar att gå. Men ju längre tiden gått, ju mer jag träffar grabbarna i laget så känner jag att det är som en drog. Jag ska tillbaka. Ishockeyn betyder så oerhört mycket för mig. Du uppskattar inte alltid det du har förrän du förlorar det eller något sådant här händer.

Jag glider in på det faktum att laget inte vunnit sedan han försvann. Att powerplaybacken Oskar Nilsson saknas. Men det är han inte särskilt sugen på att prata om. Hans betydelse för laget ser han hellre att andra uttalar sig om.

– Efter 12-0-förlusten mot Färjestad var det någon som skrev att det inte såg bra ut och att jag måste komma tillbaka. Då svarade jag att om jag kunde ändra på de siffrorna hade jag inte spelat i den här ligan. Jag tänker inte så mycket på mitt vare eller inte vara i laget på det sättet.

Än så länge har han inte inlett rehabiliteringen tillbaka till ishockeyn utan bara tillbaka till livet. Han är oerhört tacksam för den fantastiska behandlingen han fått från sjukvården. Lika glad över hur föreningen, lagkamrater och tränare behandlat honom sedan smällen. Att han inte känt någon press. Att alla förklarat att han ska göra saker och ting i sin takt. Och även om det är svårt att kunna prata i dagar, veckor eller månader tills en comeback så är förhoppningen att smyga igång rehaben nästa vecka.

– När jag slutat med morfinet kan jag börja med Hjärntrappan. Jag ska sätta mig in noggrant i hur den fungerar och försöka komma igång nästa vecka. När jag väl tagit mig igenom hjärntrappan ska jag utmana revbenen. Det kan ta tid, jag har pratat med folk som kommit tillbaka från revbensskador och de säger att det tar längre tid än man tror, det gör så jäkla ont. Och då har de brutit ett eller två revben.

Vill du ens prata om när vi får se dig i SHL igen?

– Jag säger innan julafton, det hade varit fantastiskt att få vara med hela våren. Det hade ju faktiskt varit värre att vara skadad under våren.

Så var det det där jag medvetet väntat med att fråga om tills slutet av intervjun. Han har lite försiktigt kommenterat tacklingen från Växjö Brendan Shinnimin tidigare. Nu, med flera veckors distans, vill jag veta hur han ser på den.

– Jag sa i början att det var en olyckshändelse. Jag vet inte hur hård jag ska vara, men jag tycker att den är snuskigt ful. När jag vaknade upp på sjukhuset i Västervik och fick beskedet att jag skulle vara där några dagar började jag läsa lite om tacklingen. Det första jag läste var att det var mitt fel. Att jag måste titta upp och se honom, att jag som puckförare är ansvarig, säger Oskar samtidigt som han är betydligt mer bestämd i rösten än tidigare under intervjun.

– Jag slutade läsa och blev uppriktigt ledsen. Det tog mig hårt. Att det skulle vara mitt fel? Det gjorde mig illa. Få all den kärlek, meddelande och så många som bryr sig och så tror jag det är mitt fel. Farsan körde direkt från Luleå hela vägen ner, min sambo och dotter får se bilderna och så ligger jag och tror det är mitt fel. Jag ville inte prata om tacklingen, ville inte bry mig. Men ju längre tiden gick så har jag tittat på den och jag kan inte förstå hur man kan fria en sådan tackling. Jag menar en tackling framifrån, då ska jag se min motspelare och kunna ta den. Men här kommer han från båset, blindside, det är helt omöjligt för mig att se honom i den situationen. Jag är på väg framåt, jag spelar mot min back som ska stå upp på mig, jag ska lägga ner pucken och då kommer det en i ryggen på mig. Alla som spelat hockey tror jag inser hur farlig den är och det är det jag tycker är fel generellt sett i svensk hockey. Ja, vi ska ta bort huvudtacklingar, men det kan vara andra tacklingar som är minst lika farliga, om inte ännu farligare. Det tycker jag faktiskt den är. Sedan är den inte jättehård, men det gör saken ännu värre. Om den inte är hård, vad är syftet med tacklingen? Det hade jag velat veta. Hur han tänker där, säger Nilsson och riktar en skarp känga mot C More-experten Sanny Lindström.

– Jag är otroligt besviken på sådana som Sanny som spelat hockey och sedan sitter och säger att jag ska se den. Då har han aldrig varit puckförare.

Känner du en ilska mot Brendan Shinnimin?

– Njäe, egentligen inte. Däremot så tycker jag han betett sig dåligt mot sitt lag i många matcher. Jag vet inte hur många matcher han förstört med sina tvåminutare, femminutare och satt laget i tre mot fem-spel. Han har förlorat många matcher åt dem. Han ska vara helvetes bra för att få spela, det hade inte varit okej i det här laget, det kan jag säga. Det är skönt att det inte är mitt problem, eller vårt problem.