Fantasi och verklighet möts hos Ebba Alling

Ett nedsläckt Kultursverige har sina fördelar. Istället för att ses i Konstfacks anonyma salar i Stockholm möts vi i Ebba Allings barndomshem i Kalmar. Ett 1700-talshus med en nästan hemlig trädgård, prunkande av stockrosor och rosor och med dignande tomatplantor.

Konstfack och studentrummet har i vår och sommar bytts mot barndomshemmet vid Strandgatan. En förtrollande miljö som mycket väl kunde vara en detalj i Ebba Allings egen bildvärld.

Vips hämtar hon den modell hon byggt av sitt barndomshem.

En liten perfekt byggnad som tillsammans med verklighetens ockragula trevåningshus skapar just den där förvirrande illusionen av att något inte stämmer.

– Jag vill leka med andras fantasi, säger hon. Blottlägga ett andra lager i det vi ser. Det finns ett glapp mellan det jag ser med mina ögon och det jag samtidigt tänker. I det glappet kan mina bilder uppstå.

Ebba Alling skapar en alldeles egen verklighet fylld av överraskande infall och allvarliga tankar. Humoristiska bilder men också scener som inte skyggar för sorgen.

Hon har tecknat sedan barnsben. I ettan skickade hon en tomte till Barometerns jultävling och fick diplom. Och beröm för att hon tecknade så bra.

Har du alltid tecknat i serieform?

– Jag har alltid varit fascinerad av serier. Som liten läste jag Bamse, Tom & Jerry och Gustaf och lite manga. Jag gillade alltid estetiken, humorn och berättandet. Kanske är det skälet till att jag fastnade för tecknandet och formatet. Den första serie jag ritade handlade om en krabba! Då var jag kanske elva år.

– Så jag har alltid vetat att jag ska syssla med bild, men också tvekat länge, säger hon i solen i den humlesurrande trädgården.

– Jag sökte inte till Konstfack direkt efter studenten. Egentligen visste jag inte hur jag skulle göra. Ett år läste jag fri konst på Gerlesborgskolan i Stockholm och upptäckte att konstnär vill jag inte bli. Ett år bodde jag i Australien.

– Jag trodde att jag en dag skulle få en uppenbarelse och bara veta vad jag borde göra. Men så är det ju inte. Jag måste prova mig fram. Utmana mig själv. Det kan gå åt fanders, men det kan lika gärna gå bra.

Den tunna tuschpennan och akvarellpenseln är Ebba Allings redskap. Fångar hennes fantasier i detaljrika bilder fyllda av underfundig humor.

Verklighetens miljöer och livet situationer är en källa till inspiration. Bucketlistan fylls ständigt av nya idéer och lustigheter som hon skruvar ett varv till.

– Jag tänker ofta på det där glappet i tillvaron, säger hon. Mina ögon ser en sak, det är verkligheten, men mitt hjärta kan samtidigt ”se” och känna något helt annat. Jag har funderat mycket över vad som egentligen finns i det där mellanrummet. Och vad är verklighet? Det jag ser, eller det jag tänker och känner?

Ebba Alling är en berättare där bilder ersatt orden.

– Jag vill skildra vardagen, säger hon. Jag måste ha en relation till det jag vill berätta. Känna att det är viktigt för mig annars får det vara.

Så var det i Australien. När hemlängtan blev stark tecknade hon kontinentens spännande djur och lustiga fåglar. De fick bära hennes längtan på ryggen. Små typiska svenska hus. Röda med vita knutar och ibland också ett hus som starkt påminde om barndomshemmet i Kalmar.

– Jag återkommer ofta till Kalmar och miljöerna i staden. Det sitter väl i ryggmärgen.

Men en vy över alla Kalmars landmärken är inte bara en hyllning till staden. En brusten Ölandsbro i bildens bakgrund kan också tala om ett sätt att bearbeta en sorg.

Ebba Allings bilder är ofta dubbeltydiga. Roliga och skenbart enkla för den som inte tittar noga. Men också allvarliga och dubbla och inte alltid snälla trots det lätta handlaget och de mjuka akvarelltonerna.

– I mina bilder vill jag placera mig själv i förhållande till min tid och vårt samhälle. Utforska vad det innebär att vara vid liv. Jag vill skapa bilder som lämnar avtryck i människors minne och helst också i samhället. Kanske kan jag, genom att leka med andras fantasi, få människor att se något nytt.

– Handen är mitt verktyg, men jag vill inte konstra till verkligheten. Egentligen söker jag den riktigt enkla vardagligheten.

– När jag tecknar känns verkligheten verkligare. Det är ett sätt att vara sann. I en tid när fotografier kan vara fake utan att vi förstår det och när vi nästan dränks i bilder, känns tecknandet som ett direktmöte mellan mig och den som ser mina bilder. Jag tecknar mina tankar och hoppas att jag berör en annan människa.

I höst börjar Ebba Alling andra året på Konstfack. Sedan blir det ett tredje år.

Hur ser framtiden ut?

– Jag vill hålla på med bildberättande i olika former. Skapa egna bilderböcker för barn och vuxna och rita serier. Jag har tecknat omslaget till Nybrorock-popbandet Absent Minds senaste ep och på senare tid har jag återkommit till animationer. Just nu samlar jag material till en sammanhängande berättelse över flera serierutor.

– Det är mitt kortsiktiga mål men jag undviker faktiskt att sätta för många mål. Jag tror att jag missar intressanta saker på vägen om jag gör det. Så jag utforskar.

Den som fortsätter att utforska verkligheten hittar till slut något.

Målet?

– Kanske att utmana, ifrågasätta och upptäcka världen genom mina bilder.