Nära jackpott för SVT:s storsatsning “Spelskandalen”

Som tioåring kunde man gå till byns kiosk och köpa en Piggelin och lämna in en trippel, det vill säga ett spel på tre matcher. Känns absurt med dagens glasögon. Men så var det. Först i slutet av 1990-talet infördes en åldersgräns för Oddset. Innan dess var det fritt fram att sätta sprätt på både veckopeng och helgens förtjänst från försäljningen av kvällstidningar.

Jag gjorde detta hela mellan- och högstadiet. Inget småglin jobbade så hårt för svenska staten som undertecknad.

Ovan utgör dobbel-landskapet som SVT:s “Spelskandalen” utspelar sig i. Närmare bestämt i Piteå. Serien är inspirerad av verkliga händelser och personer, men berättelsen gör inte anspråk på att förmedla sanningen.

I handlingens mitt står spel- och sportfantasten Bosse (Björn Elgerd) som jagar de riktigt stora pengarna på landets travbanor och hockeyrinkar.

Han är en sylvass på att tippa. Drivkraften kommer från ett trauma i barndomen. Efter att ha förlorat sin lillebror i en drunkningsolycka vill han kunna förutse framtiden. Verkligheten ska inte få överfalla honom ännu en gång.

I slutet av 1980-talet slår han ihop sig med två vänner och de bestämmer sig för att bli spelare på heltid. Det går bra, riktigt bra. Gänget nöter statistik och tabeller. Med “gatusmarthet” och stalltips bygger de upp en bra bankrulle, som det heter på spelarnas eget språk.

Men så kommer dagen då trion går bet på ett stort spel. Storfavoriten i bandy förlorar med 8-0. Bosse blir först frustrerad men förstår snart att allt står inte rätt till i kungariket Sverige där Tipstjänst (senare Svenska spel) har monopol på spelandet.

Det är fråga om en läggmatch. Hur är det möjligt? I Sverige är ju både idrottsmän och idrottskvinnor hundra procent hederliga.

Så är givetvis inte fallet.

Bosse är tillräckligt klipsk för att inte fortsätta spela i blindo. Om vissa spel är riggade så gäller det ju bara att hitta dessa matcher. Och varför inte börja dra i lite trådar själv? Snart blir han en matchfixare. Bosse har dessutom redan infrastrukturen: En pappa som driver spelkiosk. Här kan maskinen matas med kuponger på riggade matcher utan att någon märker något.

Som du hör trissas insatsen upp. Samtidigt börjar folk gräva i oegentligheterna. En tjänstekvinna i Tipstjänsts arkiv reagerar över de astronomiska spelen i den lilla kiosken i Piteå. En journalist på Expressen har också fått vittring. Snaran dras åt.

Sammantaget är "Spelskandalen” spännande och välspelat av de allra flesta. Framför allt briljerar Björn Elgfeld som lågmäld pite-bo med grava spelproblem. Det senare är dock mitt enda större bekymmer med serien. Ingenting nämns (i de fyra tillgängliga avsnitten) om vilka speltorskar alla är. Gänget lånar och bedrar för att kunna spela och det är aldrig nog. Den vinkeln borde fått någon kärlek.

En stor bonus är alla små tidsmarkörer. Håll gärna utkik. Själv föll jag för Felix gamla ketchupflaska, Anna-lampan i taket och cigarettreklam som utlovar bättre hälsa.